Krister Thelin

Det talas för lite om Assar Lindbeck och hans kommissions p 113. Lindbeck-kommissionen tillsattes i kölvattnet på den ekonomiska krisen 1992 och lade ett år senare fram sin åtgärdslista på 113 punkter. De flesta av punkterna har sedermera genomförts men inte den sista. Den är dock inte mindre aktuell nu, än när den fördes fram i en annan kristid för snart 25 år sedan.

I en demokrati har medierna rollen av en balanserande maktfaktor. Hos oss kallas de “den tredje statsmakten”. I övriga västvärlden, som bekänner sig till konstitutionell maktdelning, är medierna däremot “den fjärde makten”. Vår inhemska beteckning speglar alltså inte en konstitutionell maktdelning, där domstolarna är den tredje statsmakten (med den lagstiftande som första och den verkställande som andra statsmakt). Medierna skall granska och rapportera verkligheten. I det journalistiska “uppdraget”, som det vanligen tolkas, skall makten särskilt granskas och medierna stå på ”de svagas sida”. De är inte värderingsfria utan förutsätts stå för vissa goda värden. I våra etermedier som ingår i public service, det vill säga SVT och SR, brukar det anges att utbudet skall präglas av “demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner, mångfald och kvalitet och det ska vara tillgängligt för alla oavsett förutsättningar och bakgrund”.

I mitt förflutna ingår en inte obetydlig yrkesmässig erfarenhet av etermedier. Under åren 1998-2004 var jag ansvarig för att i Bosnien-Hercegovina bygga upp och driva vad som sedermera (och alltjämt) kallas “The Communications Regulatory Agency”, en myndighet som motsvarar vad som i USA kallas FCC (Federal Communications Commission) och i vårt land har uppgifter som är fördelade på Post- och Telestyrelsen, Regeringen och Myndigheten för radio och TV (inklusive dess Granskningsnämnd). De befogenheter jag hade som generaldirektör för denna post-Dayton institution med makt över etermedierna har jag varken förr eller senare, dessvärre, varit i närheten av. Syftet med den nya myndigheten var att bryta den politiska makten över medierna, vilka enligt samstämmiga uppgifter genom sin propaganda bidragit till att lägga grunden till det blodiga inbördeskrig som startade 1991 i det som då var Jugoslavien. Milosevic som symboliserade de storserbiska ambitionerna yttrade en sanning: “Den som styr halvåtta-nyheterna styr landet”.

BBC, all public service moder, och västvärldens mediemyndigheter stod modell för hur reformarbetet skulle bedrivas med opartiskhet och saklighet i förgrunden. Bosnien-Hercegovina är, sorgligt nog, fortfarande “work in progress” 20 år efter fredsavtalet i Dayton. Men “min” myndighet har lämnat värdefulla och bestående bidrag till ett slags stabilitet.

Inte bara min bosniska medieerfarenhet och Lindbeck-kommissionen kommer i tankarna när jag tar del av hur SR/SVT (jämte de två rikstidningarna DN och SvD) hanterar den svenska verkligheten i den krissituation som nu tvingat regeringen till drastiska beslut på migrationspolitikens område.

Journalisterna har länge demoniserat allt som inte är en hyllning av öppna gränser, empatisk humanitet och välvilligt omhändertagande. Den interna redaktionella styrningen av språkbruk och förhållningssätt har varit uppenbar. Tittare, lyssnare och läsare skall uppfostras till godhet. Stöd finns ju i allehanda “värdedokument”. Alla påfrestningar som en ökad invandring på kort sikt med nödvändighet innebär på samhället tonas ner eller rapporteras inte. De röster som höjs för att ge en annan bild stämplas ut som xenofober eller “rasister”. Ensidigheten i det offentliga svenska mediala budskapet har varit total. På borgerliga ledarsidor förekommer förvisso – numera allt högljudda – motröster men tidningarnas nyhetsredaktioner och SR/SVT håller fast vid sin uppfostringsagenda genom vinkel och urval. Skillnaden mellan “news” och “views” är ofta svår att se. Och den berömda och av publicister omhuldade “konsekvensneutraliteten” i rapporteringen lyser mest med sin frånvaro på detta viktiga politikområde.

Gapet mellan det goda offentliga svenska mediala budskapet och en mera besvärande verklighet, som tittare och lyssnare i sina lokalsamhällen länge har kunnat iaktta, har nu i ett slag blivit uppenbar. Den rödgröna regeringen har, i vad som måste betecknas som påtaglig desperation, i all hast svängt i en riktning bort från det goda och närmast sig de demoniserade mörka krafterna: stopp för flera asylsökande. Den humanitära stormakten har krympt. Godheten har förbytts mot kallhamrade kontroller och avvisningar. Vad nu? Medierna måste vara förvirrade. Det ensidiga uppfostrande budskapet har ingen officiell politisk hallstämpel längre. Till och med det lilla gröna regeringspartiet, som stått som symbol för den mest högljudda delen av änglakören, har snyftande måst ställa sig bakom den nya stramare politiken. Det måste råda sorg på många nyhetsredaktioner.

Genom att ridån nu dragits undan och verkligheten inte låter sig trollas bort längre, borde det mana till eftertanke hos de medier som i flock trumpetat ut ett budskap som nu visar sig vara officiellt felförklarat. Har medierna verkligen fyllt den samhällsfunktion de har påtagit sig? Är journalistkårens homogenitet i bakgrund och värderingar ett problem i sig? Lindbeck-kommissionen ansåg det redan 1993. Vad innehöll dess ännu ofullbordade förslag i p 113? “Avskaffa journalisthögskolorna!” Där läggs nämligen grunden för den ensidighet i värderingar och ideologi som inte klarar av att skilja på “news” och “views” eller att omsätta konsekvensneutralitet i praktiken.

En förlorad trovärdighet är svår att återupprätta. Svenska medier som kollektiv har här en viktig uppgift framöver. Och SR/SVT bör göra en “BBC”: egen kritisk genomlysning och interna reformer. Vilka politiska partier vågar stöta sig med den fjärde statsmakten och föra detta högst upp på reformagendan: Avskaffa journalisthögskolorna och reformera den stora public service-kolossen på Gärdet – i medborgarnas intresse? Om inte, riskerar trovärdigheten hos de officiella medierna att sjunka ytterligare och att, likt i Sovjetunionen och DDR, gå helt förlorad. Nu finns också till skillnad mot i de gamla folkdemokratierna alternativa sociala medier. Mediemonopolet är brutet. Endast Milosevic hade sörjt halvåtta-nyheternas minskade genomslag.