Patrik Engellau

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Guinea-Bissau var ett svenskt favoritland. Sverige och Sovjetunionen hade varit stora givare till den socialistiska befrielserörelsen PAIGC, som nu alltså tog över spakarna. Femtio miljoner – vilket idag motsvarar 250 miljoner – var långt mer än landets statsbudget. Sverige var den överlägset största biståndsgivaren. Jag kände mig som den viktigaste personen i landet, för presidenten och ministrarna sprang titt som tätt och ville ha saker.

Den som tror att allt gick åt pipan för att regeringen satte in pengarna på schweiziska bankkonton har fel. Landets ledning bestod, åtminstone till en början, av hederliga och välmenande socialister. De ville reformera och utveckla sitt land. Så här i efterhand kan man nog tycka att det hade varit bättre om biståndet hamnat på konton i Zürich.

Guinea-Bissaus viktigaste produktion, vid sidan av det dominerande självhushållningsjordbruket, var avsaluproduktionen av ris och jordnötter. Handeln mellan bönderna och utskeppningshamnen Bissau hanterades av libaneser, som körde plastbaljor, tyger och andra importerade nyttigheter till bönderna i små lastbilar av märket Peugeot på leriga och illa underhållna vägar, och for tillbaka med riset och jordnötterna.

Det där gillade inte regeringen. För det första tyckte den att libaneserna tjänade för mycket, vilket gjorde dem till utsugare. För det andra menade den att den där småhandeln var alltför gammaldags. Båda problemen löstes i en smäll med en plan som gick ut på att handeln skulle förstatligas och transporterna genomföras med stora, moderna truckar.

Truckarna stod Sverige för. Snart hade jag beställt några dussin moderna, jättelika Volvo-lastbilar som lastades av i Bissau efter några månader.

Dessa fordon var tuffa som rymdskepp i lokalbefolkningens ögon, vilket utnyttjades av chaufförerna, som i stället för att transportera plastbaljor körde runt och raggade brudar på Bissaus gator, som sedan blev lyckliggjorda i lastbilens bekväma sovhytt.

Om det stannat vid det hade allt varit gott och väl, men en del samvetsgranna chaufförer gav sig faktiskt ut på vägarna, vilket de inte borde ha gjort, för vägarna var inte gjorda för dessa mastodonter, utan för lätta Peugeot-lastbilar. Efter något halvår hade alla Volvo-truckarna lagt av, inte bara på grund av vägarna, förstås, utan också för att man glömde bort att hälla i olja och sådant.

Libaneserna var som sagt förbjudna, så det slutade med att bönderna inte kunde bli av med sin avsaluproduktion och återgick till självhushållning. Det fanns inte ens ris till huvudstadens befolkning, vilket naturligtvis var bekymmersamt. Presidenten förklarade för mig att det berodde på missväxt, och kunde man kanske få lite extra katastrofbistånd av SIDA?

Visst. Jag telexade till hemmamyndigheten, och inom kort förtöjde ett kinesiskt skepp med 3 000 ton ris i Bissaus hamn så att folk inte skulle behöva svälta.

Beskrivningen är lite förenklad, men i stort sett gick det till så här. Motsvarande historia skedde inom fisket (vilket jag skrev en roman om, Genom ekluten, Atlantis). Jag tog min Mats ur skolan och slutade med den där smutsiga hanteringen (alltså biståndet), men innan jag drog öronen åt mig hade jag ju faktiskt gjort mig medskyldig till en förstörelseakt i nationell skala.

Efter några år tröttnade även UD och SIDA och la ned biståndet till Guinea-Bissau med argumentet att just det landet var olämpligt. Men egentligen kan vi inte skylla ifrån oss. Det var vi som gav den nya regeringen verktygen och möjligheterna att göra sina dumma sociala experiment. Medan det pågick stod vi faktiskt bredvid och hurrade för detta ärorika land med sina fina sociala principer.

Nu har Guinea-Bissau blivit en knarkstat. Staten tjänar sina pengar på att hjälpa till med omlastning av latinamerikanskt knark till de europeiska marknaderna. Vad skulle den stackars regeringen göra? Truckarna var ju trasiga och libaneserna hade antagligen åkt hem.

Till biståndets försvar kan man förstås anföra att det normalt är så litet i förhållanden till mottagarlandets egna resurser att misslyckandena inte gör så mycket.