Max Manus är en av Norges största hjältar för sin kamp mot den tyska ockupationen under andra världskriget. Han har också kopplingar till Sverige.

När nazisterna anföll Norge den 9 april 1940 anslöt sig Max Manus till den svenske officeren Gösta Benckerts frivilliga försvarskompani i Kongsvingers kommun. När tyskarna segrat startade Manus den underjordiska motståndsskriften Vi vil oss et land för att hålla den norska frihetsandan levande. Titeln hämtades från Per Sivles dikt:

Vi vil oss et land som er frelst og fritt
og ikke sin frihet må borge.
Vi vil oss et land som er mitt og ditt,
og dette vårt land heter Norge.

Manus fick hjälp med tryckning av svensken Karl Borglund som drev ett tryckeri i Hamar. Vi vil oss et land trycktes i 5 000 exemplar och kunde då spridas i hela landet.

I somras skrev jag en bok om ämnet: Karl Borglund – Den svenske boktryckaren i Norges kamp mot Hitler. Borglunds dotter var nämligen min extrafarmor och jag har sedan barnsben hört berättelserna om trycksamarbetet med Max Manus.

Tryckningen gjorde att Max Manus fick nazisternas blickar riktade mot sig, som i januari 1941 väntade i hans lägenhet i Oslo. När Manus kom hem och förstod att han skulle tas tillfånga, kastade han sig ut genom fönstret. Han skadades och fördes till sjukhus under bevakning, men kunde fly med personalens hjälp. Så småningom kom han till Storbritannien där han tränades till sabotör.

Hans mest omtalade operation var sprängningen av det tyska skeppet DS Donau i Oslo hamn i januari 1945 – det skepp som transporterat hundratals norska judar till koncentrationsläger.

Efter kriget utsågs Manus till kronprins Olavs personliga livvakt vid segerfirandet i Oslo den 13 maj 1945. Och Max Manus är fortfarande en hjälte i Norge. 2011 restes en staty av honom i Oslo hamn och 2008 gjordes filmen ”Max Manus” med den största filmbudgeten i norsk historia.

De senaste dagarna har Max Manus också hamnat på de svenska löpsedlarna på grund av att Jan Guillou i sin nya roman Den blå stjärnan ställer Manus i dålig dager. Guillou låter i boken en norsk motståndskvinna säga: ”Ingen norrman har förorsakat så många landsmäns död som Max Manus.”

Uttalandet syftar på att den norska motståndsrörelsen lät skjuta den nazistiske polischefen Karl Alfred Marthinsen, vilket ledde till nazistiska repressalier genom avrättningar av civila norrmän.

Manus var inte delaktig i operationen, men citatet indikerar också att Max Manus (om han varit delaktig) indirekt skulle ha varit ansvarig för tyskarnas mördande.

Max Manus dotter Mette Manus kommenterar citatet:

Detta är en direkt lögn. Historikerna har sagt att detta är fel, och vi vet att far aldrig var med på avrättningen. Bruket av fars namn på det här sättet är en grov förolämpning.

Liv, karaktären i Guillous bok som fäller uttalandet, är påhittad, men Guillou hävdar att hon kan liknas vid den verkliga motståndskvinnan Eva Kløvstad. Den norske historikern Arnfinn Moland konstaterar i norska Aftenposten att han intervjuat Kløvstad och att hon skulle ha betackat sig för citatet från Guillou, i synnerhet eftersom hon fick sin plats i motståndsrörelsen efter att hennes föregångare mördats av nazisterna.

Den norske författaren och journalisten Eirik Veum är också kritisk, och citeras i DN:

Jag förstår att det är både lätt och frestande att ta sig konstnärliga friheter, och som författare har man rätt till det, men när man blandar in en riktig person bör det vara sanningsenligt. Det finns inte utrymme för dikt när det går ut över en familj och en persons eftermäle.

Guillou försvarar sig i Expressen och säger:

Det är en fantastisk tanke att norrmännen så till den milda grad tilltror en svensk roman förmågan att ändra på norsk historia. Det skulle man inte i vanliga fall kunna tänka sig, säger han.

Jag anser att Jan Guillou har rätt i förhållande till Norge. Givetvis kommer det faktamässigt felaktiga citatet inte att ändra Norges historieskrivning.

I en svensk kontext däremot, där ingen kan något om den norska motståndsrörelsen, blir Guillous citat historiskt missvisande.

Ett bättre sätt att lära sig om Max Manus är att se filmen eller läsa historieböcker som min egen. Jag satt i den svenske boktryckarens knä som liten och citerar förstahandskällorna. Det gör inte Guillou, som bara hittat på sina karaktärer och lagt orden i munnen på dem.

I förståelsen av norsk historia, förtjänar Sverige bättre än så.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han har också skrivit boken ”Karl Borglund – Den svenske boktryckaren i Norges kamp mot Hitler”.