Patrik Engellau

Svenskar är ofta ambitiösa, samvetsgranna och arbetsvilliga. När man läser om tjänstemän på Migrationsverket som jobbar tolv timmar om dagen hela veckor i sträck så är det kanske en överdrift, men det ligger säkert något i det. Svenskar kan offra egen bekvämlighet för att plikttroget klara av påbjudna uppgifter.

Vi är emellertid inte bara flitiga, utan även ofta lydiga. Det finns en inneboende drift att göra som chefen säger (även om den driften verkar försvagad hos många yngre människor, men det är svårt att veta säkert).

Sådana karaktärsdrag har skapat mycket gott i Sverige. De utgör en del av det värderingspaket som utgör grunden till att vi en gång var en förebild för en hel värld.

I dagsläget tror jag sådana egenskaper kan vara skadliga för landet. Om Migrationsverkets anställda inte varit så angelägna att vara till lags, utan i stället uppfört sig enligt den för myndigheter så typiska byråkratiska arbetsordning där allt sker enligt fastställda och noggrant planerade riktlinjer och där saker får ta den tid de tar, då tror jag inte vi haft den migrantkris vi har. Om myndigheterna hade varit lika noggranna med de asylsökande som med Nils Börje Tallroths visumsökande fru så hade för det första en del potentiella jihadister troligen upptäckts redan från start och för det andra asylkön tagit sig sådana proportioner att avskräckande signaler gått söderut och spritt sig bland flyktingar i Europa.

Även den svenska lydigheten skapar problem. I dagarna har regeringen beslutat att kommunerna av staten ska tvingas ta emot flyktingar. Den stora frågan är om kommunerna kommer att gå med på att låta sig tvingas. Grundtipset är att de kommer att vika sig. En svensk lyder chefen.

Jag har aldrig varit särskilt lydig. Om jag vore kommunalråd skulle jag ordna en lokal folkröstning i frågan. Eftersom de senaste opinionsundersökningarna visar att sjuttio procent eller däromkring av svenska folket vill se minskad invandring skulle jag vara rätt säker på att få kommunmedlemmarnas stöd om jag satte mig till motvärn mot statens tvångsmakt (om folket röstade bifall till det statliga tvånget fick jag väl avgå).

I sista hand är frågan vem som äger kommunerna. I detta ärende ställs saken på sin spets: är det kommunmedlemmarna eller staten? Svaret är inte självklart. Staten har ett ansvar för hela landet. Om det blir krig – och Sverige har ett försvar – är det statens uppgift att värna kommunerna. I den bemärkelsen kan man hävda att kommunerna tillhör staten. Men den lokala ordningsstadgan är ett lokalt medborgarärende, likaså tillsättandet av kommunfullmäktige. I frågor som rör kommunmedlemmarnas vardagsliv är det mest rimliga att i enlighet med subsidiaritetsprincipen – som säger att det är lägsta möjliga hierarkiska nivå som ska bestämma – betrakta kommuninvånarna själva som innehavare av beslutsrätten. Antalet mottagna immigranter berör kommunmedlemmarna i högsta grad.

Jämnt fördelade på Sveriges kommuner blir det ungefär 650 nyanlända per år och kommun. Det är inte småpotatis. För mig är det närmast stötande om folk själva inte ska få bestämma hur många de vill ta emot i sitt närområde.

Staten, förresten? Den verkar ju numera mest styras av en handfull miljöpartistiska aktivister.