Är EU-projektet på väg mot sin undergång?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Den 30 nov hade Wolfgang Münchau en lysande krönika Financial Times om läget i Europa idag. Han pekade på att kriserna i europeisk politik nu inte bara är dramatiskt stora utan också väldigt många och att EU i praktiken inte har beredskap att ta itu med dem. Hans lista omfattar bland annat följande:

  • Flyktingvågen
  • Terrorismen
  • Rysslands invasion av Ukraina
  • Eurodebaklet
  • Hotet om brittiskt utträde
  • Portugals demokratiska kris
  • Katalansk självständighet
  • Italiens banker i kris

Münchau konstaterar att EU inte alls är konstruerat för att hantera globala och regionala militära konflikter, samordning av makroekonomisk politik och humanitära nödsituationer. EU är konstruerat för att successivt utveckla ett frihetens Europa där man kan bosätta sig var man vill, arbeta var man vill och bedriva handel i varor och tjänster och investera över landgränserna. Många EU-beslut kräver enhällighet mellan medlemsländerna, andra kräver så kallade dubbla majoriteter och möjligheterna att handla snabbt i pressade lägen är därför i stort sett obefintliga.

Och nu är det verkligen fråga om pressat läge på alla dessa områden. Flyktingtsunamin växer nu EU-samarbetet över huvudet och blir sannolikt slutet för den fria rörligheten för människor. Schengensystemet faller antagligen samman inom kort och för en längre tid, långt mer än det halvår som ryms inom ramen för nuvarande författning.

Och om en så central del av EU-konstruktionen som Schengen kollapsar, hur blir det då med marknadens förtroende för eurosystemets stabilitet. Münchau ser den risken som stor, men jag tror inte att det blir fråga om att avskaffa euron. Tyskland behöver ha med ett antal euroländer i systemet för att hålla nere eurons kurs och därmed säkra Tysklands fortsatta internationella konkurrenskraft.

Men faller Schengen kan det växa fram en föreställning om att valutaunionen inte alls är ett ödesbestämt inslag i EU-projektet som måste omfatta alla EU-länder. Om förväntningarna i stället blir att många länder kommer att stå utanför, blir det naturligt att vänta sig att Grekland och kanske några länder till lämnar eurozonen nu. Vi måste hålla i minnet att europrojektet nu framstår som ett stort politiskt misstag och att flera euroländer nu har en helt ohållbar statlig skuldsättning, helt förfärande arbetslöshet och mycket svag internationell konkurrenskraft.

Den islamistiska terrorismen i Europa är som synes mycket farlig och den har pågått länge. Vi har massmorden i Madrid 11 mars 2004 (191 döda), i London 7 juli 2005 (56 döda), i Paris 7 jan i år (12 döda) och 13 nov i år (130 döda). Det har därtill ägt rum många andra mindre attacker runtom i Europa och säkerhetspolisen har i flera länder dessutom lyckats upptäcka planerade attentat i tid och förhindra dem. Frankrike har nu begärt hjälp från övriga EU i enlighet med EU:s författning (Lissabonfördraget) för att besegra IS i Syrien och Irak. Både Tyskland och Storbritannien ställer upp, men EU består av 28 stater. Organisationens förmåga att handla snabbt sätts på prov och många länder lär komma att tveka.

Samtidigt uppstår det absurda läget att detta EU med Frankrike i spetsen nu ser ut att bli allierat med Ryssland i Syrien samtidigt som EU upprätthåller kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland. De sanktionerna infördes när Ryssland invaderade Ukraina och annekterade Krim i syfte att hindra Ukraina att närma sig EU.

En händelse som skakar många i EU är att Portugals president Aníbal Cavaco Silva först vägrade att låta valsegraren i parlamentsvalet i början av oktober, socialisterna, bilda regering under hänvisning till att det var omöjligt att låta ett EU-kritiskt vänsterblock regera mot Bryssels vilja. Han gav därför det förlorande högerpartiet uppdraget att bilda regering. Den föll omedelbart på ett misstroendevotum och nu regerar vänsterblocket trots allt, men EU:s medborgare har fått ett första tydligt tecken på att makteliten är beredd att offentligt underkänna utslag i demokratiska val, om utslaget inte passar Bryssel. Förtroendet för EU:s demokratiska pålitlighet underminerades.

Och slutligen. Storbritannien förhandlar om att ta tillbaka politisk makt från EU och skall folkomrösta om EU-medlemskapet senast 2017. Toryledaren David Cameron lovade detta redan ifjol och i det brittiska parlamentsvalet den 7 maj i år vann han egen majoritet i parlamentet. Han vill helst genomföra folkomröstningen i juni 2016, det vill säga om ett halvår.

David Camerons och därmed Storbritannien ställer fyra krav i förhandlingarna med EU
1. Mängden kostsamma EU-regleringar ska minska.
2. Det ska införas garantier för att EU-länder utanför euron får samma inflytande över den inre marknaden som euroländerna.
3. Medlemsländer ska kunna begränsa välfärdsförmåner för arbetskraftsinvandrare från EU.
4. Medlemsländernas nationella parlament ska få ett nytt verktyg för att stoppa EU-lagar som de anser vara för långtgående.

Det har kannstöpts mycket om hur detta skall avlöpa. Blir det en Brexit?

Opinionsmätningarna har länge pekat på en viss övervikt för ja-sidan (fortsatt medlemskap), men nu börjar nejsidan (utträde ur unionen) leda. Säkerligen beror detta på att EU allt mer börjar framstå som ett osäkert och allt mer misslyckat projekt. Den attityden förstärktes säkert när det danska folket i folkomröstningen den 3 december röstade nej till att avstå från de undantag från EU:s styrning i ett antal rättsliga frågor, som Danmark har utverkat tidigare.

Därtill kommer att labourpartiet som har varit starkt EU-vänligt nu är splittrat i frågan och närmast befinner sig i ett politiskt sönderfall.

Sannolikheten för Brexit ökar naturligtvis om Cameron inte får igenom sina krav, eftersom han då själv måste plädera för ett nej i folkomröstningen. Om regeringschefen och ledaren för det just nu framgångsrika Torypartiet talar för nej, blir det nog så. Eftersom det vore ett dråpslag för hela EU-projektet om Storbritannien lämnar EU, är därför Camerons förhandlingsstyrka betydande. Men det krävs ändå insikter och beslutsförmåga för att EU:s maktelit skall kunna ge Cameron chansen att verka för ett ja. Och det är ju bristen på insikter och beslutsförmåga som redan har skadat det ursprungliga europeiska projektet så grundligt.

Det finns en naturlig koalition som skulle kunna bidra till att den brittiska frågan får en bra lösning för alla, det vill säga att de brittiska kraven accepteras, att Storbritannien således blir kvar i EU och att EU därmed börjar ta de första stegen mot en annorlunda framtid, mot ett frihetens och fädernesländernas Europa. Den koalitionen är de nordiska EU-länderna och Nederländerna och den skulle också faktiskt ha diskret stöd av Tyskland, Österrike och Irland.

Kan vi hoppas på något sådant? Mitt svar är nej! Nederländerna kommer att ställa upp, men i de nordiska EU-länderna är EU-politiken i praktiken i händerna på ämbetsmän och politiker som ser fortsatt maktkoncentration till Bryssel (och därmed till sig själva) som det självklara målet för EU-politiken.

Risken är stor att det frihetens Europa som de första årtiondenas integration gav oss nu krossas på grund av det europeiska etablissemangets maktlystnad och inkompetens. Det ser mörkt ut!