Bitte Assarmo

Astrid är fattig och utsatt och har nyligen blivit påhoppad av en hipster som respektlöst anklagade henne för att vara snål och en vidrig människa för att hon inte gav några pengar i en tiggares pappmugg. Det skrev jag nyligen om här på Det goda samhället. Men man ska inte skriva om Astrid, för då ställer man grupper mot varandra. Astrids fattigdom måste problematiseras, ses i ett större sammanhang, och får absolut inte jämföras med fattigdomen hos den som kommer från ett annat EU-land för att tigga utanför matbutiken i Astrids kvarter. Att bara beskriva hennes situation, och det påhopp hon utsattes för, är ytligt och leder åt fel håll.

Det, skulle man kunna säga, är kontentan av det digra innehållet i ett mycket långt och omsorgsfullt formulerat mejl som jag emottog efter att texten om Astrid fått spridning på sociala medier. Att beskriva Astrids fattigdom och ensamhet är fult och innebär per automatik (men helt utan logik, som så ofta i fall som dessa) att man nonchalerar och bagatelliserar tiggarens.

Innehållet i det mejlet är symtomatiskt för hela den offentliga debatten i Sverige. Idag finns enbart utrymme för en utsatt grupp, vilken bestäms av de egna politiska preferenserna. Vissa väljer Astrid. Andra väljer tiggaren. Överallt saknas förståelse för, och intresse av att veta mer om, den påstådda ”motståndarens” argument.

Det här är ett enormt problem, större än många förstår. För varför ska man överhuvudtaget välja? När empatin och medkänslan bara räcker till för en grupp bland så många utsatta grupper blir vi helt enkelt sämre medmänniskor. Det måste finnas plats i våra hjärtan för både Astrid och tiggaren – varför skulle vi stänga vårt hjärta för den ena gruppen och öppna det för den andra?

Och än märkligare: Varför tror vissa människor att omsorg om fattigpensionärerna är ett angrepp på andra fattiga och utsatta grupper i samhället? Varför finns det hos dessa personer en benhård övertygelse om att den som bryr sig om Astrid har en dunkel och mörk agenda? Är det verkligen så suspekt och så hotfullt att man bryr sig om en fattig pensionär?

Själv växte jag upp i ett samhälle där alla utsatta grupper skulle uppmärksammas – där resurser skulle sättas in efter behov oavsett ålder, kön, etnicitet eller religion. Jag lever fortfarande kvar i den andan, hur omodern den än må vara. Jag känner lika starkt för fattigpensionären Astrid som för tiggaren med sin pappmugg och jag kan inte för mitt liv förstå att det ena måste utesluta det andra. Ändå får jag gång på gång bevis för att det finns många människor som tycker just så. Som inte förmår känna för fler än en utsatt grupp i taget. Som menar att Astrid ska tigas ihjäl eftersom det på något sätt är reaktionärt att uppmärksamma hennes situation – eller, för den delen, föraktfullt yttrar sig om tiggare som mindre värda.

Det är min förhoppning att Sverige en dag åter ska bli ett land där vi kan tala både om Astrid och om tiggaren från ett annat EU-land – samtidigt. Det är min förhoppning att all den godhet som trots allt finns i oss människor till sist ska segra, så att vi kan öppna våra hjärtan på allvar – inte bara när det passar oss – och för alla som behöver hjälp, inte bara för de grupper som just då har förtur på empatin. För det är inte rimligt att människor som sliter ett helt liv och sedan får leva på havregrynsgröt ska tigas ihjäl och tvingas tyna bort osedda. Det är heller inte rimligt att det ska orsaka vrede hos människor när detta uppmärksammas i debatten.