När jag har stött på Den Nya Välfärden har jag tänkt att det är tur att någon försöker hålla tummen på en massa tokigheter som pågår i Sverige. Nyligen fick jag också en välmatad tidningsbilaga med ett brokigt innehåll där mycket var tänkvärt och bra. Men jag letar, på dessa 28 sidor, efter någon som helst synpunkt på vår globala eller ekologiska framtid. Förgäves. Naturen existerar inte och ”samhället” tycks sluta vid Sveriges gränser.

Om detta är den svenska företagsamhetens röst så blir jag fundersam. Även företagare är människor och brukar inse att de lever i en omgivning – som ordet ”miljö” ursprungligen betyder – som de måste ta hänsyn till. Idag är det allmänt accepterat att vår livsstil i den rika världen är ohållbar: det sprids för mycket växthusgaser, allt mer marker blir ofruktbara, skogar skövlas, vi går mot en brist på vatten, sand och en del mineraler, åtminstone i ett globalt perspektiv. Livsbetingelserna för kommande generationer försämras.

Det finns invändningar mot denna bild. En del är så ovidkommande eller ovetenskapliga att jag inte orkar diskutera dem; den som fortfarande inte tror på det som världsledarna diskuterar i Paris behöver inte läsa vidare. Andra invänder att det i alla fall skett förbättringar i miljön och de har rätt men fortfarande sprids gifter och förorenas i stor skala, även hos oss.

Vårt välstånd i Sverige är bland det högsta i världen. Men det betyder också att vårt ekologiska fotavtryck är ohållbart. Det brukar beskrivs som att det skulle behövas 3,7 jordklot om alla skulle leva som vi.

Jag undrar vad den svenska företagsamheten tänker om detta. Jag kan bara tolka presentationen av Den Nya Välfärden som att man vill köra på som vanligt, ja man vill få manegen ännu bättre krattad för att öka välståndet ännu snabbare. Men vad är välstånd värt? All lyckoforskning visar (och resultaten är så massiva att man kan blunda för en del tveksam forskning) att vi inte har blivit lyckligare för att vi blivit rikare.

Det var ett skäl för Sverige att införa välfärdsmätningar redan på 1970-talet – för att veta om samhället blev bättre. Med ”välfärd” menade man då en rad objektiva livsbetingelser som hälsa, skolgång, bostadsstandard, trygghet osv. Många komponenter var rent materiella; andra handlade om samhällstjänster. Mätningarna pågår ännu. Till en början sammanföll ökande välstånd och ökad välfärd men på senare år har de delvis gått isär: välfärden urholkas medan välståndet – bruttonationalprodukten, konsumtionen – fortsätter att öka. De subjektiva mätningar som gjorts – ”har det blivit bättre?” – har också gett negativa svar.

Jag tror att även företagare vill ha en hållbar utveckling. Det är nu ett förfärligt utslitet begrepp, särskilt social hållbarhet som länge bara var snömos; en fras utan innehåll. På senare tid har det fått stå för en del socialt önskvärda tillstånd, t ex bostadsområden med en blandad befolkning. Detta har dock lite med hållbarhet att göra.

Samtidigt tycks många famla efter någon djupare mening med tillvaron än den som konsumtionssamhället erbjuder. Få ser väl en hög lön eller att bli rik som sitt livsmål. Snarare har vi mål inom våra vardagliga och privata världar som vi strävar efter att förverkliga. Det är ”livsritningar” som handlar om hälsa för oss själva och nära och kära, om familjebildning, hus och hem, utbildning, jobb och kanske positioner och anseende. Småföretagare är en sådan livsform: frisörer och rörmokare brukar sällan ha målet att skapa internationella koncerner men väl att göra ett bra jobb. Socialantropologer talar om livsvärldar, tolkningsramar och meningsvävar – kulturella mönster som vi vuxit in i och förhåller oss till och ofta försöker leva upp till hela livet. Ur denna kulturella repertoar av vanor och värden prioriterar var och en sätt att leva. Ofta återanvänds former för umgänge och aktiviteter från tidigare generationer – som sommarstugan, älgjakten, släktkalasen etc. – även om meningsinnehåll, motiv och rättfärdigandet av aktiviteterna förändras.

Jag föreslår att social hållbarhet definieras som vår möjlighet att leva upp till denna strävan att leva inom en given livsform. Detta för individen. På samma sätt kan social hållbarhet på samhällsnivå tolkas som samhällets förmåga att reproducera sig, att lösa kriser och hantera missförhållanden. Bäst och tydligast uttrycks det kanske i högtidliga sammanhang – som kungens trontal vid riksmötets öppnande, en sannskyldig katalog över vad Sverige som land vill stå för. Den sociala hållbarheten kan aktualiseras av olika kriser, t ex när befolkningens reproduktion är hotad om det föds för få barn – som i 1930-talets Sverige – eller vid kriser som i Grekland idag. Det kan självfallet också gälla en hotad naturmiljö eller kulturell identitet om det skulle påverka hela samhället. Många såg terrorattentaten i Paris som ett sådant hot.

Förutom social hållbarhet brukar man tala om ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Det kan beskrivas som en lök där de tre hållbarheterna har olika funktion. Det grundläggande målet är den sociala hållbarheten, innerst i löken. För att klara det krävs materiella förutsättningar som ekonomin tillhandahåller. Ekonomisk hållbarhet blir då att ha ett robust och effektivt näringsliv. Det är medlet. Den tredje hållbarheten, den ekologiska bildar det yttersta skiktet i löken och anger villkoren, framför allt för ekonomin. Välfärd, för att återknyta till distinktionen ovan, kan ses som statens byråkratiska analys av hur väl målet uppfylls medan välstånd mäter näringslivets materiella produktion.

Många politiska diskussioner har handlat om hur man ska avväga mellan olika slag av hållbarhet. Men sådana avvägningar blir meningslösa eftersom de har olika uppgifter: att vara mål, medel respektive villkor. Ekonomisk tillväxt och välstånd kan aldrig betraktas som ett mål för samhället utan bara som ett medel för att främja en social hållbarhet och måste alltid rymmas inom de ekologiska villkoren. Man inte avväga ekonomi mot ekologi – det går inte att förhandla med naturen.

Ekonomin och företagandet får alltså en mindre dominerande roll med detta synsätt. Idag finns en tendens att betrakta tillväxt som lösningen till hart när alla problem. Därmed blir också företagare ett slags hjältar som ”skapar jobb” och bereder en bättre framtid. Det är naturligtvis avundsvärt. Till och med språket är anpassat till det: företagare kallas ”arbetsgivare” och de anställda ”arbetstagare”. Men handen på hjärtat är det väl tvärtom? För vem är det som tar de anställdas arbete och förvandlar det till en vinst för företaget? Eftersom vi talar om en arbets-marknad borde vi också tala om ”arbetsköpare” och ”arbetssäljare”?

Detta det sista är dock bara en exkurs; det brukar ju betraktas som vänsterspråk. Vad jag vill ifrågasätta är den upphöjda roll som ekonomin och företagandet tilldelas i samhället. Jag uppskattar verkligen initiativkraft, uppfinningsrikedom, uthållighet – sådant som brukar förknippas med företagsamhet. Men inför den 28-sidiga presentationen av Den Nya Välfärden återstår den grundläggande frågan till företagarna vara: vad är egentligen meningen med det? Vart ska denna företagsamhet leda? Vad är målet?

Christer Sanne: samhällsforskare, civilingenjör, fil dr., docent em. från KTH. Författare till bland annat Arbetets tid (1995), Keynes barnbarn (2007), Hur vi kan leva hållbart 2030 (Naturvårdsverket 2012) och många debattartiklar. Hemsida: http://goto.glocalnet.net/christersanne/