Detta brev snappades enligt uppgift nyligen upp ur den ryska diplomatiska posten.

Kamrat Vladimir Vladimirovitj, käre president Putin!

Under de senaste åren har flera planer upprättats på en militär operation för att snabbt säkra nödvändiga baser för patriotiska stridskrafter på den svenska Östersjö-ön Gotland ifall Moderlandet akut skulle behöva skyddas mot luft- eller vattenburna Nato-angrepp på den baltiska kusten.

Grunddragen var i alla planerna gemensamma och förefaller av denna artikel att döma vara bekanta också i fiendens läger. Det handlar om högteknologiska militära operationer till höga kostnader och med höga framför allt politiska risker.

Utan att på något sätt ifrågasätta de patriotiska truppernas kompetens eller den militära utrustningens och taktikens överlägsenhet önskar jag i all försynthet att komma med några påpekanden med åtföljande förslag, som skall visa att dessa planer i dagsläget kanske inte beskriver den effektivaste metoden att uppnå det avsedda resutatet.

För det första har det strategiska läget förändrats dramatiskt i och med vårt och fiendens om inte gemensamma så ändå samtidiga inskridande i det syriska inbördeskriget. För närvarande förefaller detta krig kunna tillgodose all Moderlandets önskan att splittra fiendens allians och beslutsamhet. Vem intresserar sig numer i den dekadenta Västvärlden för befolkningens i Donetskbäckenet patriotiska önskan att återansluta sig till Moderlandet? Vi vinner allt mer acceptans och sympati för vårt hävdande av de ryska befolkningarnas rättigheter i det utländska närområdet. Möjligheterna till framgångsrikt politiska maktspel med de på eget bevåg moraliskt bakbundna representanterna för en splittrad Västvärld förefaller oändliga. En permanent flottbas med oljehamn i Medelhavet ligger inom räckhåll. Säkerligen har lönsamheten hos insatsen av militära medel i denna konflikt ökat dramatiskt, vilket förstås gör en alternativ insats i Östersjöområdet mindre lönsam i relativa termer.

För det andra har Sverige i liten skala börjat återmilitarisera Gotland och överväger eventuellt i hemlighet att rent av på längre sikt bygga upp ett militärt adekvat försvar med hjälp av Nato. Ett formellt medlemskap i Nato förbereds och kommer antagligen att tecknas under de närmaste åren. Även om detta på inget sätt innebär att de militära planerna enligt ovan omintetgörs, så måste Moderlandets insats med nödvändighet bli större. Skulle det geopolitiska läget under kommande år eller årtionden svänga tillbaka till ett som liknar det som gällde 2014, kan det bli en för Moderlandet betydligt dyrare affär att försvara Östersjökusten än hittills antagits.

Emellertid bygger, för det tredje, tanken på ett militärt försvar av en landsända i Sverige på en för oss i och för sig självklar, men i Sverige i högsta grad ifrågasatt och dagligen av politiker och i statsmedia förhånad princip om nationell territoriell suveränitet. Officiellt existerar ännu myndigheter som försvar, tull och polis i Sverige, men deras mandat står i uppenbar konflikt med de uttalade ambitionerna att upplösa nationen och frånsäga sig det territoriella anspråket. Här öppnar sig för den kreative politikern underbara möjligheter till en helt ny typ av förlängd diplomati av assymetriskt slag.

Låt mig alltså komma till mitt ovan utlovade förslag. Det är, menar jag, möjligt för Moderlandet att helt utan aktiv insats av militära medel och till ytterst ringa kostnader långsiktigt tillförsäkra Moderlandet full kontroll över och med tiden annektering av Gotland eller vilken annan svensk landsända som helst. Genom att genomföra denna plan nu kan Moderlandet vända ett svenskt framtida Nato-medlemskap till ytterligare en belastning för denna allians, medan samtidigt Moderlandets strategiska och geopolitiska intressen när det gäller baltiska kustområden säkras helt utan risk.

Allt vi behöver göra är att vänligt uppmana några tiotusen patriotiska ryska familjer att bege sig till låt oss säga Gotland och där antingen ansöka om asyl eller helt enkelt bosätta sig utan denna formalism. För resan över Östersjön kan Moderlandet chartra några av de stora passagerarfärjor som dagligen trafikerar näraliggande rutter. När de patriotiska familjerna anlänt kommer svenska myndigheter att förse dem med bostäder, retroaktiva såväl som livslånga bidrag, tandvård, kurser i ryska och eventuellt svenska och uppehållstillstånd, där ingen praktisk skillnad råder mellan dem som kallas permanenta (”PUT”) och dem som kallas tillfälliga (”TUT”). Enligt gällande rätt i Sverige äger myndigheterna ingen som helst rätt att förneka var och en att bosätta sig på det som hittills räknats som svensk mark; däremot är de förpliktigade att utan varje begränsning stå för deras uppehälle. Vi kan på detta sätt på några veckor etablera en inflytelserik rysktalande folkgrupp på strategiskt viktiga platser.

Även om svenska politiker så småningom kommer att inse att de har, som man säger i Sverige, varit naiva, är det då redan för sent för dem eller för mindre naiva efterföljare att göra något åt situationen. Ju mer den ryska folkgruppen på Gotland ifrågasätts, desto mer ökar våra och världens sympatier med den och våra möjligheter att handfast hävda dess intressen. Riskerna är i princip obefintliga. Eventuella efterfrågningar på diplomatisk eller politisk nivå kan bemötas med det universellt sympatiska konstaterandet att Moderlandet sedan länge lämnat arvet av stalinismen bakom sig och numera tillåter sina medborgare fri rörlighet ut ur landet. För enskilda medborgares handlingar är Moderlandet inte ansvarigt.

På sikt måste man räkna med att den svenska staten genom belastningen av denna och liknande aktioner kommer att upplösas och ersättas av anarki och upprättandet av protektorat och utländsk förvaltning. I detta läge är det förstås av fördel att kunna hänvisa till hävdvunnen ryskspråkig etablering. Möjligheterna är goda att en annektering kommer att föreslås Moderlandet utifrån, vilket det då motvilligt och ödmjukt kommer att kunna acceptera.

När detaljerna till denna plan utarbetas bör följande punkter särskilt beaktas:

– Särskilt lämliga är familjer med många barn, eftersom dessa belönas med speciellt frikostiga bidrag. Barnen måste inte integreras i svensk kultur, utan ryska daghem och skolor kan startas på svenska statens bekostnad. På detta sätt kan fattiga familjer från mindre utvecklade delar av Moderlandet lockas att deltaga i aktionen.

– Kan man inte övertala hela familjer att deltaga i aktionen kan det räcka om en manlig familjemedlem under 50 års ålder ansluter sig och i Sverige anmäler sig som ensamkommande barn. Kontakt med familjen via elektroniska medier tillhandahålls av svenska staten och den manliga familjemedlemmen erbjuds ett liv i lyx på hotell eller liknande. När som helst kan familjen på svenska statens bekostnad flytta efter till brohuvudet på Gotland.

– Familjerna skall bosätta sig framför allt på strategiskt och militärt viktiga platser, t.ex. sådana som tidigare utgjort militära skyddsområden. På så sätt inte bara förhindras en återmilitarisering från svenskt håll, utan en från ryskt håll underlättas dessutom.

– Vi kan utan vidare räkna med att den etniskt svenska befolkningen så småningom avflyttar. För att påskynda denna utveckling har Sverige vänligt nog inrättat särskilda lagar som skall skydda de patriotiska familjerna när de häcklar och trakasserar svenskarna och som säkerställer deras rätt att behålla sitt språk och sina seder och kultur. Lagen om hets mot folkgrupp tillförsäkrar minioritetsgrupper rättigheten att utan sanktion hetsa mot den s.k. nordiska folkgruppen, men förbjuder denna folkgrupps medlemmar att betala igen med samma mynt. Detta har fastslagits av Sveriges Högsta domstol 1996 och tillämpas också i praktiken. (Man kan säga att svenskarna kommer att vara borta i ett ”huj”!) Svenskarnas konfliktskygghet leder till att ryska områden snabbt kan undandragas den svenska polisens, underrättelsetjänstens och militärens intresse och betraktas som s.k. utanförskapsområden med egen lokal förvaltning. Man kan tänka sig att svensk statstelevision efter detta suddar ut Gotland från väderkartorna för att inte i onödan provocera med ovälkomna påminnelser. På detta sätt agerade som bekant Sverige redan på åttiotalet när vi lurade det på halva Östersjön som ekonomisk zon.

– Genom en ständig ström av rättfärdiga krav på förryskning förenklas och förbereds installationen av rysk militär materiel. Så skall en plan upprättas för att inom en treårsperiod inrätta elförsörjning enligt rysk standard och majoritetsspråksställning för ryska språket.

Den svenska regeringen kommer, om en sådan då alls existerar, endast i efterhand att inse att, liksom man inte kan kliva ner i samma flod två gånger och inte äta en kaka och ändå ha den kvar, man inte heller kan avskaffa sitt lands gränser och ändå ha dem kvar.

Fredrik Östman är elektronikutvecklare verksam i Wien. Han är EU-migrant, utlänning och invandrare och har diskuterat politik på Internet sedan 1990.