Patrik Engellau

Jag berättade att min förra fru, som är amerikanska och bor i Kalifornien, välgörenhetsarbetar med illegala mexikanska invandrare. Det betyder, verkar det, att hon lär dem engelska och undervisar om hur man tar sig fram i det amerikanska samhället.

Hon säger att nyanlända mexikaner brukar ställa sig på särskilda platser, något gathörn, någon park, dit folk som behöver arbetskraft kan vända sig. Om man till exempel vill flytta tunga möbler eller gräva om gräsmattan kan man köra dit och anställa arbetskraft för några timmar eller dagar eller ännu längre. Där finns en mexikansk förman som kan engelska och som gör upp affären. En hel del av Kaliforniens byggarbetare tycks rekryteras sådär. Lönen ligger kring tio, femton dollar i timmen.

Det verkar vara lite sisådär med skatterna. En del större arbetsgivare, som har en relation med skattemyndigheterna och är rädda för myndighetskrångel, betalar medan andra inte ger sig i blankettbesväret.

(Det påminner mig om en skomakare från Mellanöstern med butik på Östermalm som, när jag skulle hämta mina halvsulade skor, frågade: ”Är du med i momsen?” Han hade nämligen, visade det sig, själv en ambivalent inställning till frågan om medlemsskap.)

I vilket fall verkar alla i USA, utom Donald Trump som ska skicka hem alla illegala mexikaner och tvinga den mexikanska regeringen att bygga en mur, rimligt nöjda med systemet.

Nu är frågan om något motsvarande skulle kunna fungera i Sverige eller om Sverige, som det ibland påstås, är så genompyrt av strukturell rasism att svenskarna hellre flyttar sina tunga möbler själva än anlitar utlandsfödd arbetskraft.

Jag tror inte ett dugg på rasismsnacket. Om det kom en utlandsfödd som kunde göra sig förstådd och ringde på min dörr på jakt efter lågbetalt arbete – vilket såklart aldrig inträffat – skulle jag inte bry mig ett dyft om hudfärg, religion och brytning. Däremot skulle jag fästa avgörande avseende vid a) om vederbörande verkade hederlig och hade tilltalande sociala färdigheter och b) om jag trodde att han hade den nödvändiga kompetensen. Det där med lönen skulle komma först i tredje hand.

Frågan om a), alltså uppförandet och den sociala kompetensen, är något som varje arbetsgivare eller potentiell arbetsgivare tänker på men som knappt uppmärksammas i den politiska debatten, och nu avser jag inte bara frågan om sysselsättning av invandrare, utan även av svenskar. Om det kommer en trevlig, artig och till synes arbetsvillig person och erbjuder sig att klippa gräsmattan är det klart man kan prova och se hur det utvecklas. Det kanske slutar med att han städar hela hemmet och gör ärenden till Systemet. Men om han är surmulen och vägrar skaka hand med kvinnor finns det inte en chans.

b) är också viktigt. Även de enklaste redskap i vår kultur kan vara utmaningar. En dammsugare är inte att leka med för en person utan vana vid maskiner. En bekant till mig anlitade ett gäng (statssubventionerade) somalier för att putsa parken med trimmers och det såg fint ut ända tills min bekante upptäckte att somalierna aldrig noterade när nylonkabeln var slut utan glatt trimmade vidare utan någon som helst resultat. Viss arbetskraft vill en arbetsgivare inte ha även om den är gratis. (Det kan förstås gälla även trumpna och lågutbildade svenskar som tycker det erbjudna arbetet ligga under deras värdighet.)

Med alla dessa reservationer skulle jag påstå att det såklart finns låglönejobb. I alla samhällen före vårt – tror jag i alla fall – har det funnits ett skikt personliga tjänare och påhuggsarbetare som med olika lön och olika grad av mänsklig förnedring – många har förstås inte alls varit förnedrade – lyckats undfly fattigdom och svält. Något motsvarande skulle förstås kunna uppstå även i Sverige som nödmetod att rädda livhanken på folk som inte kan få jobb i den högteknologiska industrin.

Det finns emellertid en hake eller kanske två eller tre eller fyra. Den första haken är att upplägget bryter samman om de potentiella låglönearbetarna i stället kan välja att leva på bidrag. Den mexikanskamerikanska lösningen är inte tillgänglig med ett välfärdssystem som det svenska.

Den andra haken är att låglönearbetarna inte kommer att ha råd med vad vi hittills betraktat som normal eller ens minimalt acceptabel bo- och levnadsstandard. Slumområden kommer att utvecklas med allt som där följer av elände och kriminalitet.

Den tredje haken är att det kommer att finnas ett understa skikt som saknar sådana sociala och kompetensmässiga färdigheter att någon överhuvudtaget vill ge dem anställning om det så är gratis.

Den fjärde haken är att den svenska arbetsmarknaden som vi känner den skulle kollapsa. Vi kan glömma facken, arbetsrätten, arbetarskyddet och avtalsförhandlingarna.

Visst finns det jobb, men bara till priset av att det Sverige vi känt totalt byter skepnad.