Astrid och havregrynsgröten: ”Efter ett helt yrkesliv har jag knappt mat”

BitteA

Bitte Assarmo

Man kan ha vilka åsikter man vill om samhällets utsatta, och de flesta vill säkert hjälpa efter bästa förmåga. Samtidigt finns det människor som faktiskt inte kan, hur gärna de än vill. Idag pratade jag med just en sådan kvinna. Vi kan kalla henne Astrid.

Astrid tillhör den kanske mest utsatta – och tillika minst omhuldade – gruppen av alla utsatta, nämligen fattigpensionärerna. Efter ett långt, yrkesverksamt liv har hon råd med sin hyra samt de absolut nödvändigaste räkningarna. Mat då? Ja, åtminstone ett par veckor. Men gröt, det går också att äta, säger hon och påpekar att havregryn fortfarande är billigt och att en rulle lingonsylt räcker länge om man snålar.

Astrid är sparsam, blygsam, anspråkslös och klagar inte gärna. Hon har haft det bra i sitt liv, säger hon. Haft mat och tak över huvudet och ett arbete. Men nu är hon över åttio och hon börjar bli klen och lite sjuklig, plågas av ryggsmärtor och har ont i en höft. Men även själen har fått sig en törn. Hon, som betalat skatt under hela sitt yrkesverksamma liv, känner inte längre att hon har någon värdighet i det svenska samhället.

– Vi byggde ett folkhem. Så hette det i alla fall. Tanken var att vi skulle få det bättre på vår ålders höst än våra egna föräldrar. Det var det vi jobbade för. Men efter ett helt liv av arbete har jag knappt mat för dagen, och att unna sig något extra är helt uteslutet, säger hon.

Ändå är hon inte bitter. Hon är tvärtom tacksam för det hon trots allt har. Tak över huvudet. Havregrynsgröt att äta. Förmågan att ännu kunna promenera till centrum i sakta mak och njuta av en vacker vinterdag, även om höften värker.

När jag träffade Astrid i Högdalens centrum fick hon sig just en rejäl utskällning av en ung man för att hon inte gav några mynt till tiggaren som satt utanför matbutiken. Astrid, som betalat skatt och värnat samhällets bästa i hela sitt liv, försökte tårögd förklara att hon själv måste vända och vrida på varenda slant om hon ska ha något att äta under den sista veckan innan ny pensionsutbetalning. Hon kan faktiskt inte ge bort ens en krona utan att det känns i plånboken. Men den förorättade unge mannen fnyste.

– Det finns inga fattiga människor i Sverige. Vi har allt vi behöver och lite till, men han som sitter där har inte ens tak över huvudet! Om du inte kan ge bort några tior så är du bara snål! Det är fan vidrigt! fräste han självrättfärdigt. Sedan stormade han iväg genom t-banespärren för att slippa möta vreden hos mig, eller någon annan som inte var gammal, fattig och sårbar.

Kvar stod Astrid, den drygt åttio år gamla kvinnan som lever på havregrynsgröt, alldeles gråtfärdig och rent förtvivlad. Kanske hade den där unge mannen rätt? Kanske var hon bara snål och ogin? Kanske borde hon ta fram de där sista tiorna ur plånboken för nog var det bra synd om den där stackaren som sitter där och tigger.

Jag gav honom i hennes ställe. För hennes skull, för att hon skulle slippa känna sig som en skurk för att en hipster med skägg och surdegsdoftande ylletröja bestämt sig för att blunda för fattigpensionärernas situation. Sedan bjöd jag Astrid på lussebulle och kaffe på kondiset. Och när vi skildes åt var hon glad.

Själv var jag rasande. Och det är jag fortfarande. Rasande över att leva i ett land där gamla och utsatta behandlas värre än boskap. Rasande över att en snorunge med för glest skägg överhuvudtaget får för sig att kritisera en gammal kvinna för att hon inte skänker bort sina sista slantar. Rasande över den respektlöshet med vilken vi behandlar dem som byggt upp välfärdssamhället.