Mohamed Omar

Den 16 juli i år drabbades USA av en jihadistisk masskjutning i Chattanooga, Tennessee. Fem amerikanska soldater sköts ner av den 24-årige salafitiske jihadisten Mohammod Youssuf Abdulazeez vid två militära rekryteringscenter.

Vilka motiv hade han? Hur tänkte han? Det kan man läsa om på terroristens blogg. Där skrev han att sann islam endast bygger på Koranen och sunnan, profeten Muhammeds exempel. Inga tillägg får göras och alla moderna tolkningar måste kastas bort. Han resonerade som en typisk salafit.

I sina blogginlägg upphöjer han också profeten Muhammeds följeslagare, som på arabiska kallas ”sahaba”, som förebilder för moderna muslimer att efterlikna. Det är ett vanligt tema, särskilt bland salafiter. Han betonar att Muhammeds följeslagare inte var som klosterfolk som bara ägnade sig åt bön i avskildhet utan att de stred för att utbreda den sanna tron med svärdet.

Amerikanska, muslimska ledare fördömde terrorattacken. Men de förklarade aldrig på ett övertygande sätt hur man som modern, demokratisk och fredlig muslim ska förhålla sig till våldet i dessa texter: Koranen och sunnan och berättelserna om Muhammeds följeslagare. De brukar undvika att tala om dessa saker eftersom det är för känsligt.

Nu har det skett en ny masskjutning i USA med jihadistiska förtecken. Denna gång är det ett par, en make och hans maka, som den 2 december gick in mitt i en julfest i San Bernardino i Kalifornien och massakrerade 14 amerikaner. Den manlige terroristen hette Syed Farook, hade pakistanskt påbrå och var en hängiven muslim. Han hade mött den kvinnliga terroristen Tashfeen Malik på nätet. De gifte sig i Saudiarabien. Paret uppträdde professionellt under attacken. De var lugna och beslutsamma och var klädda i soldatmundering.

Varför attackerade de just en julfest? Hos salafitiska extremister finns ett hat mot julen. De ser sig själva som de renaste och strängaste monoteisterna och de hatar alla former av ”avgudadyrkan” eller ”shirk” som det heter på arabiska. Julafton ses som en ”avgudadyrkarfest” eftersom man firar Jesu födelse och kristna dyrkar ju honom som sin gud. Jihadisterna uppfattar jihad som en kamp för att upprätta en ren monoteism och utplåna avgudyrkan. En tanke de har hämtat från Koranen.

Den svenske salafitiske imamen Abo Raad, imam vid Gävlemoskén, är nog mest känd för att ha hyllat Islamiska statens offensiv i Irak. Men han var tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den muslim som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir” eller ”otrogen”. Man bör även komma ihåg att Taimour Abdulwahhab, den misslyckade självmordsbombaren som attackerade Stockholm 2010, gjorde det under julhandeln. Hade han lyckats hade 30 eller 40 människor kunnat dö i explosionen, visar en undersökning av amerikanska FBI.

De jihadistiska terrorattackerna mot väst avlöser varandra i allt snabbare takt. Chocken efter Paris har knappt hunnit lägga sig innan det blev dags igen. Och ännu fler planerade attacker blir omintetgjorda av de olika staternas säkerhetspolis. Vi får lära oss att leva med denna nya verklighet under en överskådlig framtid.

Det är sannolikt bara en tidsfråga innan det smäller i Sverige igen. Vi har fler än 100 veteraner som har återvänt från jihadkriget i Syrien och Irak. Kring var och en av dem finns ett okänt antal sympatisörer. Dessutom bör man tänka på att Islamiska staten inte är den enda jihadistiska terrorgruppen, bara den värsta. Det är inte heller främst så att Islamiska staten inspirerar unga muslimer till att ansluta sig till jihadismen. Islamiska staten är snarare ett uttryck för värderingar som redan finns och är utbredda bland en betydande grupp muslimer: idén om en islamisk stat, om att Guds lagar ska råda och ett hat mot det dekadenta väst. Det är dessa värderingar som har skapat IS och andra liknande grupper. Det är inte dessa grupper som har skapat värderingarna – en viktig distinktion.

Vi kan och bör bomba Islamiska staten och Al-Qaida och andra jihadistiska grupper i Mellanöstern och vi kan och bör övervaka misstänkta jihadister i väst. Men den varaktiga lösningen måste komma inifrån den muslimska gruppen själv. Fler muslimska ledare måste våga stiga fram och – på riktigt – ifrågasätta våldet och hatet i de egna religiösa texterna. Det är idag helt omöjligt att lyfta fram en mer kritisk syn på Koranen och sunnan i moskéerna. Men för varje terrorattack ökar pressen. Mönstret med attacker som följs av ytliga fördömanden kan inte fortsätta i evighet. Det krävs också kunskap bland medborgarna i våra länder om varifrån hotet kommer och en kraftsamling underifrån för att isolera och stigmatisera hatets kolportörer.