I Sverige har vi en representativ demokrati, säkerställd genom våra grundlagar. All offentlig makt i Sverige utgår från folket och Riksdagen är folkets främsta företrädare. Det låter betryggande.

Det finns säkert lika många vägar till en plats i Sveriges Riksdag, som det finns riksdagsledamöter – det vill säga ungefär 349. De vägarna är sannolikt både smala, krokiga och besvärliga att ta sig fram på. Ett hinder kan vara kandidatens personliga brister och tillkortakommanden. För att sortera bort olämpliga kandidater har de politiska partierna uppfunnit en blankett – Kandidatförsäkran – som en riksdagskandidat måste skriva på för att hamna på en valsedel. Idén har nog från början varit bra. Försäkran skiljer sig lite åt mellan partierna. KD har en Kandidatförsäkran som inte reser några invändningar. Kandidaten försäkrar i punktform, att vederbörande kommer att försöka bete sig som vuxen, hederlig och ansvarskännande person, med tillägget att kandidaten också är medveten om att han/hon ”är en vanlig ofullkomlig människa”.

De idag tre största politiska partierna M och S och SD har emellertid fört idén ett steg längre och konstruerat en extra trång passage för den kandidat vars mål är en plats i Sveriges Riksdag. Här räcker det inte med att bara bekräfta sina goda avsikter och sin vandel. Formuleringarna hos de tre partierna är inte identiska, men avsägelsen av den personliga integriteten är ett genomgående krav. Det sätt som M formulerat sin Kandidatförsäkran, återger på ett närmast övertydligt sätt vad det handlar om. Kandidaten intygar att han/hon har som mål att vinna ”maximalt inflytande för partiet” och vidare ”att jag omedelbart skall avsäga mig mina uppdrag om … gruppen … uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant.”

Som riksdagsledamot för M, S och SD får man med andra ord inte ha några egna åsikter som avviker från partilinjen, (även om partiprogrammet inte säger flasklock i ämnet), i vart fall inte om man bekymrar sig om sin försörjning, sina förmåner, sin karriär eller möjligheterna att få en välbetald position inom EU, FN etc.

Om man härifrån gör en kontroll mot reglerna för vårt statsskick, finns två grundbultar i Regeringsformens första kapitel.

§ 1 ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.

§ 4 ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”.

Vad Kandidatförsäkran hos M, S och SD konkret innebär, så som den formulerats av M, är att all offentlig makt i Sverige utgår, inte från folket, utan från partikanslierna. Riksdagens ledamöter är inte ”folkets främsta företrädare” utan har reducerats till partikansliernas supplikanter, med den primära uppgiften är att vinna ”maximalt inflytande för partiet”. En kandidat som inte fullgör den uppgiften väntar avsked på grått papper.

Det parti som vill ändra i grundlagen behöver uppenbarligen inte ändra i lagtexten. Man kan sätta regelverket ur spel genom en enkelt utformad blankett.

Teori i all ära, men vilka blir de praktiska konsekvenserna? Decemberöverenskommelsen (DÖ) erbjuder ett mycket illustrativt exempel. Jag har svårt att förstå att man vinner ”ett maximalt inflytande för partiet” om man lägger ner sin röst i en viktig omröstning, vilket var det konkreta innehållet i DÖ. I M:s stadgar andas inte ett ord om detta. Den uppfattningen hade också riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). Han vägrade att följa DÖ. Det innebar för hans del att han utsattes för ”vuxenmobbning” på ett sätt som var ovärdigt, oavsett hos vem eller var mobbningen hade sitt ursprung. Mobbning är idag, i Sveriges Riksdag, vad som väntar den ledamot som inte följer partilinjen. Budskapet som följer av Kandidatförsäkran, innebär i korthet att den som inte accepterar partilinjen, har inget i Sveriges Riksdag att göra. Sveriges Riksdag förefaller vara den sista utposten för legitim vuxenmobbning.

Det här är en konstitutionell fråga. Vem vill, på de här villkoren, söka en plats som ”folkets främsta företrädare”? Hur ser urvalet i så fall ut? Finns det idag över huvud taget ett politiskt ledarskap i Sverige? Har Sverige en representativ demokrati, säkerställd genom våra grundlagar? Jag är tveksam till alla de frågorna. DÖ skulle, om den hänt i ett sydamerikanskt land, ha kallats för en statskupp. Jag är övertygad om att det behövs en grundlagsreform.

Hans Kindstrand är advokat. Under åren 1975 – 1982 var han verksam i offentlig sektor. Han har sedan 1982 arbetat på advokatbyrå. Tidigare var han delägare i två större advokatbyråer i Stockholm. Sedan 1998 driver han en egen advokatbyrå med kontor i Norrköping. Han har uteslutande sysslat med civilrätt.