Bara en vecka efter terrorattentatet i Paris genomfördes ett nytt spektakulärt terrorattentat när hotellet Radisson i Bamako ockuperades.

Däremellan skedde två bombattentat i Nigeria, en knivhuggning av en judisk man i Marseille, en skottlossning på en buss i Sarajevo samt ännu ett bombattentat i Baghdad. Allt direkt relaterat till den extrema islamism vi kallar för jihadism. Lägg därtill de krig som terroristorganisationerna för i Nigeria, Mali, Syrien, Irak och Pakistan, där folk dödas utan att vi får höra om det.

Det sköljer en våg av jihadistisk terrorism över världen. Hur ska en sådan rörelse bekämpas?

När terrorattentat inträffar tas alltid de vanliga förklaringsmodellerna fram. Orsaken sägs vara de ekonomiska orättvisorna i världen, fattigdom och ojämlikhet, eller västmakternas okänsliga militära interventioner i Mellanöstern. Kapitalismen och kolonialism förklarar. Terrorismen är ett resultat av miserabla levnadsförhållanden.

Varför dessa standardförklaringar alltid plockas fram är något av ett mysterium. För vi vet ändå en hel del om rörelserna bakom terrorismen.

Jihadismen är inte en proteströrelse framsprungen ur fattigdom. Den är istället en i huvudsak ideologiskt driven rörelse, där idéerna i sig är bränslet. Terroristerna har blivit terrorister, inte på grund av olyckliga hemförhållanden, utan på grund av att de vill vara det. De radikala idéerna i sig har en dragningskraft som gör att vissa frivilligt låtit sig övertygas om att de är riktiga.

Det finns många skäl till att vi numera ganska säkert kan säga att det är så.

För det första är den jihadistiska rörelsen inte en utan flera. Den är spontant framväxt och organisationerna är många. Al-Qaida fungerar som en franchising-verksamhet. Framgångsrika terroristceller får erbjudande om att ansluta sig till organisationen. Islamiska statens förgreningar utomlands vet vi alltjämt lite om, men IS har sympatisörer överallt och uppmanar sina anhängare att begå terrorattentat var än de befinner sig.

För det andra finns jihadismen i hela den muslimska världen. Den finns i Pakistan, Afghanistan, Kina, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Somalia, Egypten, Libyen, Nigeria, Mali, Irak, Syrien, Libanon.

För det tredje finns sedan flera decennier tillbaks en ”tradition” av att åka på jihadistresor. Det började med Afghanistan efter Sovjetunionens invasion. Många muslimska män började tolka begreppet ”jihad” som att man skulle göra krigstjänst för islam. Under lång tid var därför Afghanistan landet man skulle åka till. Islamiska statens framgångar i Syrien har dock gjort att jihadistresorna har ökat kraftigt. Männen som vill göra krigstjänst kommer från alla möjliga länder, som bekant även från Sverige.

Allt detta visar att jihadismen inte är knuten till fattiga länder. Den är som värst i Syrien och Irak, men detta var aldrig Mellanösterns fattigaste länder.

Lägg därtill även fenomenet med självradikaliserade individer. De övertygas om att bli jihadister genom att de letar upp radikala hemsidor på nätet. De agerar på egen hand och finns hos oss i den rika delen av världen.

Självradikalisering är ett helt igenom idédrivet fenomen och förekommer även utanför den jihadistiska miljön. De mest kända högerextrema terroristerna var självradikaliserade: Oklahomabombaren Timothy McVeigh och Anders Behring Breivik. Men det gäller också för Anton Lundin Pettersson som med svärd högg ned invandrare på en skola i Trollhättan.

Det finns inte bara en förklaring till varför jihadismen har vuxit fram. Det är en kombination av dåliga politiska förhållanden i Mellanöstern som skapar frustration och ilska, socialt utanförskap i europeiska storstäder och förekomsten av radikala idéer. Vissa av jihadisterna är människor som har misslyckats med sina liv och söker mening i tillvaron. Men därtill finns också män (eftersom det nästan alltid är män vi talar om) som lever välordnade liv men ändå väljer att bli terrorister av övertygelse.

Så vad ska vi göra? Här finns nu inte plats för en åtgärdslista, utan poängen är att idéerna i sig måste ses som den kanske viktigaste orsaken. Jihadismen är en tilltalande ideologi för många. Det spelar ingen roll att den är bloddrypande. Den tilltalar vissa människor ändå, eller kanske av just den anledningen.

I det perspektivet är det en ideologisk motoffensiv från demokratierna som behövs. Den som var med på kalla krigets tid minns att den symboliska kampen var avgörande för att bryta ned Sovjetväldet. Minns hur påven Johannes Paulus II besökte Polen 1979 strax efter sin utnämning och skänkte tröst och förhoppning om en ny tid. Ett år senare grundades fackföreningen Solidaritet. Minns också hur Ronald Reagan talade i Berlin: ”Mr. Gorbachev! Tear down this wall!”

Sovjetväldet hade aldrig kunnat bringas på fall utan att västmakterna hade organiserat sig i en allians och tvingat fram en kapprustning. Men trovärdigheten bakom den militära upprustningen hade varit låg om inte de västliga ledarna också varit tydliga med att de inte på några villkor kunde acceptera den kommunistiska världsbilden.

Kampen mot rörelser som Islamiska staten, Boko Haram och al-Qaida kommer att behöva föras med militära medel, men eftersom så många attraheras av den jihadistiska ideologin kommer kampen också att behöva föras på det idémässiga planet. Våra demokratiskt valda ledare måste engagera sig aktivt mot jihadismen, inte tolerera att den förekommer någonstans i samhället, lika kompromisslöst som vi förut behandlat nazismen och kommunismen. Det är hög tid att denna ideologiska kamp nu påbörjas.

Stefan Olsson är fil. dr i statskunskap och frilansskribent. Tidigare var han chef för tankesmedjan Frivärld. Dessförinnan var han säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI och ännu mer dessförinnan forskare och lärare vid Uppsala universitet.