Thomas Gür

Nej, integrationspolitik innebär inte att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället… om ni trodde det. 

När integrationspolitiken diskuteras återkommer en allmän missuppfattning som går ut på att denna politik skulle syfta på att invandrare skulle integreras i det svenska samhället, alltså anpassa sig utan att ge avkall på sin identitet, till majoritetssamhället. Och på den missuppfattningen bygger man polemik och analyser kring varför politiken inte varit tillräcklig tydlig eller framgångsrik.

Det rör sig om fel uppfattning sålunda. Det är inte så integrationspolitiken formulerades. Från det grunddokument där statsmakten första gången slog fast vad integrationspolitikens mål var, framgick tydligt att integrationspolitiken också skulle ha som mål att de som var infödda, svenskar i majoritetssamhället, skulle integreras, i ett nytt samhälle som utmärktes av att etnisk och kulturell mångfald.

Så här skrev regeringen:

Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den bemärkelsen att alla är delaktiga och medansvariga i dem och alla måste bidra. Integration är inte endast en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör människor komplettera varandra och ömsesidigt bidra med sin kompetens och livserfarenhet för att den potential som finns i mångfalden skall frigöras och komma till användning. Segregation, självvald eller påtvingad, är därför lika lite önskvärd som påtvingad assimilation.

Regeringens proposition 1997/98: 16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik, sid 23.

Notera sålunda ordval som ”alla måste bidra” och ”inte endast en fråga om och för invandrare” och att människor ”bör” komplettera varandra i ett samhälle ”med etnisk och kulturell mångfald” för att frigöra ”potentialen” i mångfalden. Samt att självvald segregation inte är önskvärd.

Sålunda
a) Staten tycker att alla ”måste” bidra till integrationen och att alla är medansvariga.
b) Staten säger att också de infödda ska integreras i ”ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald”, som alltså inte är det gamla majoritetssamhället.
c) Staten har en instrumentell syn på mångfalden – potentialer ska frigöras och komma till användning.
d) Ingen får stå utanför – självvald segregation också av till exempel infödda att inte vilja bli integrerade i ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald, är inte önskvärd, för alla ”måste” bidra och är ”medansvariga”.

Denna inställning har tydligt präglat statsmaktens och myndigheternas arbete och retorik, även om givetvis inte alla representanter för dessa två instanser läst grunddokumentets formuleringar enligt ovan.

Häri ligger också, tror jag, förklaringen till varför den politiska eliten, som framproducerat och ställt sig bakom ett dokument som detta, och den byråkratiska elit som har till att exekvera politiken å ena sidan och folk i allmänhet, å den andra, talar förbi varandra när frågan om integration och själva integrationspolitiken diskuteras.