Ilan Sadé

Tonåren är en tid i människans liv som präglas av uppbrott. Barnet ska bli vuxet, men har ändå kvar det barnsliga i sig. Tonåringen gör ofta uppror mot sina föräldrar och sin bakgrund. Gräset är alltid grönare på andra sidan; den egna familjen är bara pinsam. Konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat än. Många blir väldigt utåtagerande och beter sig på ett sätt som påminner om psykisk sjukdom hos vuxna: överdrifter i det egna utseendet och sättet att vara, allmän skrikighet och bristande känsla för proportioner.

Som tur är går tonåren så småningom över. Eller gör de det?

På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.

• Det egna landet som någonting ondskefullt, eller någonting värdelöst. Det som filosofen Roger Scruton kallar för oikofobi, det vill säga en avog inställning till det egna hemmet, är om något en företeelse som är typisk för tonåringar och lika typisk för våra härskare. Uttalanden av de slag som exempelvis Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har stått för, med innebörden att ingenting av värde har inhemska rötter, kan verkligen anstå en ilsken 14-åring som smäller i dörrarna och skäms över sina trista föräldrar. Likaså alla tankar om hur genomsyrat Sverige är av allehanda plågor, såsom rasism, sexism, fascism, o s v.

• Vikten av att hänga med rätt människor och att få ryggdunkningar från rätt håll. Skuld genom samröre (eng. guilt by association) är ett tilltag som är lika falskt som det är vanligt i svensk debatt. Det viktiga är att ställa sig så långt som möjligt från den utstötte och till varje pris undvika att åsikterna sammanfaller i någon enskild fråga. Cirkusen i riksdagen under de senaste åren är väl höjden av uppvisning i pubertal omognad, för vilken landet nu betalar ett outsägligt högt pris.

• Häftiga utspel från häftiga människor går före helhetssyn och eftertanke. När konsekvenstänkandet inte är vidare utvecklat är det lätt att hylla ett fyndigt inlägg här och lite moraliskt poserande där, för att dessa budskap bekräftar ens egen världsbild. Sociala medier såsom Facebook och Twitter passar för denna typ att hit and run-budskap, men även press och etermedia har hakat på. ”Läs schlagerartisten X:s brev till statsministern.” ”Se operastjärnan Y göra kärlekstecknet till EU-migranterna.” O s v.

• Tvärsäkerhet och övertygelser hellre än försiktighet och tvivel. Folk säger sig brinna av ”humanism” (men menar egentligen ”humanitet”, d v s medmänsklighet) och en innerlig tro på X, Y och Z. Man talar om människosyn och värdegrund. Precis som många 16-åringar där ute, anser man sig veta precis hur världen är beskaffad och var skiljelinjen mellan gott och ont ska dras. Åtminstone minns jag att jag själv var rätt klar över vad som behövde göras och vad som var gott när jag var i den åldern.

• Språkliga och utseendemässiga uttryck som för tankarna till regression eller psykisk rubbning. Personer som beter sig på ett direkt sinnessjukt sätt, vilket ibland för tankarna till Tourettes syndrom (bl. a. att tvångsmässigt kläcka ur sig otidigheter i fel sammanhang), spelar en helt central roll i svensk samtidsdebatt. Påfallande ofta belönas de med en plattform i statstelevisionen. Påfallande ofta är det människor som anses höra till humorbranschen, vilket i sig är en smula ironiskt. Påfallande ofta är gränsen mellan att vara häftig, i enlighet med ovanstående punkt tre, och fördömd, på grund av ovanstående punkterna två och fyra, dragen i vatten.

Har de svenska eliterna månne en stark böjelse att leka 16-åringar? Har det amerikanska psykologförbundet satt en diagnos på åkomman? Dess självförstörande verkan kan knappast underskattas. I vårt Adolescentia har inget bekymmer blivit för allvarligt för att behandlas med en blandning av brådmogna bröl och fromma förhoppningar. Och liksom den omyndige tonåringen tycks landet idag behöva en förmyndare.

På hebreiska säger man tipesh’esre, som är en svåröversättlig korsning mellan orden sexton och dum.

På tyska säger man die dummen Schweden.