Thomas Gür

Den västerländska civilisationen så som den uppstod i Europa, är den första mänskliga civilisation som ifrågasatte det moraliska i vad som alla civilisationer och mänskliga samhällsbildningar ägnat sig åt genom historien: erövringskrig, plundring, förslavande, folkmord, våldtäkter och skändligheter.

Ingen annan civilisation har tidigare varit så systematiskt självkritisk. Den självkritik som under 1900-talet andra civilisationer började utveckla beträffande sina egna illdåd, kom att direkt inspireras från västerlandets föredöme.

För västs del börjar det kanske med Aischylos drama Perserna 400 f. Kr., där man ser skeendet med ”de andras ögon”. I Perserna berättar Aischylos om hur nyheten om den persiska förlusten mot grekerna i slaget vid Salamis 480 f. Kr. tas emot i den persiska huvudstaden Susa. Aischylos ger inte en nedsättande bild av förlorarna, utan försöker få åskådarna att känna medlidande för en slagen fiende vars kung, Xerxes, tvingas inse att förlusten beror på hans hybris.

Viljan att förstå den andre, inte bara ur ett taktiskt, utan även ett intellektuellt och emotionellt perspektiv, manifesteras så småningom i den västerländska kulturen som en förmåga till självkritisk betraktelse.

Från den judisk-kristna etiska principen att man ska göra mot människor det som man vill att de ska göra mot en själv, härleds den spanske biskopen Bartolomé de las Casas (1484–1566) kritik av det koloniala folkmordet på infödda amerikaner och hans försvar av deras mänskliga rättigheter.

Den principen ligger till grund för Edmund Burkes (1729–1797) ansträngningar att få British East India Company och dess representanter att ställas inför rätta för despotisk maktutövning, och för Burkes tillbakavisande av idén att asiater endast kunde bli styrda med våld. Principen är också en bärande tanke i kampen mot slaveriet och för lika rättigheter för män och kvinnor. En höjdpunkt nås när den dåvarande världsmakten Storbritannien under 1800-talet förbjuder slavhandel och slaveri och med vapenmakt tvingar slavnationerna att upphöra med slaveriet.

Denna förmåga till självrannsakan och i dess förlängning självrättelse har inte bara varit en av Västs moraliska styrkor i mötet med andra civilisationer, utan också lett till en beredvillighet att anamma sådant som uppenbarligen fungerar bättre – allt från arabiska siffror till kinesiskt krut.

Västerlandets självkritik har samtidigt resulterat i den mycket spridda och felaktiga uppfattningen att brott mot de mänskliga rättigheterna, massmord, förtryck och slaveri huvudsakligen har varit något som utmärkt Västs beteende mot omvärlden. Som om inte alla civilisationer agerat på detta sätt mot sin omvärld. Det talas typiskt nog mycket om den transatlantiska slavhandeln, men inte om den slavhandel från Afrika som gick österut, till de muslimska länderna, och som omfattade många fler människor och där dödligheten var så oerhört mycket större – det finns tiotals miljoner afro-amerikaner, men knappt några afro-asiater.

Självkritiken har på sina håll utvecklats till självhat – inte minst genom den anti-kolonialistiska marxismens (leninismens) försorg (Marx själv hyllade stundtals kolonialismen som en civiliserande kraft). I västvärlden, ofta bland intellektuella och i akademin, och som allmän uppfattning, lever vi fortfarande i den bilden av Väst som den enda civilisation som bedrivit skändligheter. Det anses vara bildat att hänvisa till kolonialismens övergrepp, imperialistiska tilltag och våldsamma interventioner, som en del av västerlandets arv.

Men det som utmärker Väst historiskt är inte övergreppen (de är gemensamma med både Öst, Nord och Syd), utan beredvilligheten att skämmas för dem och be om ursäkt för dem och viljan att ta fram moraliska normer för att de inte ska upprepas. En viktig och epokgörande egenskap (det är därför som den systematiska läran om de allmänna mänskliga rättigheterna uppstod i Väst).

De som därför mot en bakgrund av mördandet i Paris, inte kan låta bli att hänvisa till Västs verkliga, förmenta eller inbillade övergrepp i Mellanöstern, inte är mer moraliska än vi andra.

De är bara obildade.