Mohamed Omar

Den 6 november i år läste jag dikter på Göteborgs stadsbibliotek. Vi var fem poeter. En av dem var Gunnar Harding. Han har betytt mycket för svensk poesi genom att översätta och introducera poeter. Idag, efter tragedin i Paris, tänker jag på antologin O Paris! som han redigerade. Den kom ut 1978.

Boken handlar om Paris som centrum för modern konst och litteratur i början av 1900-talet. Här föddes den moderna poesin! Och mitt i virvelströmmen av nya uppfinningar, idéer och konstriktningar stod poeten Apollinaire. I sin dikt ”Fönstren” från 1913 slår Apollinaire upp fönstret mot en världsstad full av förhoppningar. Kriget hade ännu inte kommit. I en av raderna hittar vi utropet ”O Paris!” Det är en dikt, skriver Harding, som liksom staden själv, vibrerar av liv och rörelse.

Fönstret öppnas som en apelsin
Ljusets underbara frukt

Det sägs att dikten uppstod under en kafédiskussion. Vad kan vara mer franskt, mera europeiskt än poeter som konverserar fram en dikt på ett kafé i Paris? Dessa kaféer som blivit till något av kliché när vi talar om bohemeri, poesi och knepiga modefilosofier.

Men de kaféintellektuella står för något större och viktigare: det fria tankeutbytet och det fria skapandet. Vad vi glömmer är hur unikt detta är för vår västerländska civilisation. Sådana kaféer och sådana samtal, som de som fördes av Apollinaire på 10-talet och Sartre på 40-talet, är sällsynta i den islamiska världen.

Fredagen den 13 november slog barbarerna till mot civilisationens oskyddade hjärta. Kaféerna, där man kan föreställa sig att unga människor nyss hade flörtat och skrattat, filosofer hade samtalat med pannan i djupa veck och poeter hade diktat en rad eller två mellan kaffeklunkarna, förvandlades till slakthus.

Två sätt att tänka står mot varandra. Ett som värdesätter livet, det här livet. Ett som värdesätter döden och det efterkommande livet. De två är oförenliga och kan inte mötas. Väst hatar inte de andra och vill inte ha krig. Men de andra hatar väst och har förklarat krig. Då måste vi svara.

Efter varje terrorattack uppstår en debatt. Vi västerlänningar älskar att prata. Vi pratar, pratar och pratar. Vi ser saker ur olika perspektiv, till och med ur vår fiendes perspektiv. Vi försöker till och med att förstå vår fiende och hittar tusen ursäkter och förklaringar. Men medan vi pratar förbereder fienden nya attacker.

Vi har pratat tillräckligt nu. Om vi inte agerar är vår frihet hotad. Redan nu kan ingen europé teckna vad han eller hon vill eller uttrycka vilken åsikt han eller hon vill och känna sig trygg. Den Islamiska staten (IS), det barbariska, islamistiska våldets huvud, kan nå oss överallt. Vår frihet har alltså redan naggats i kanten.

Det krävs konkreta åtgärder för att stävja hotet mot den västerländska civilisationen. Det är inte bara vi som förlorar om vi ger efter. Hela mänskligheten förlorar. Hela mänskligheten njuter av den västerländska civilisationens frukter – ljusets underbara frukter!

En sak som vi bör göra i Sverige är att stoppa alla bidrag till islamiska organisationer som inte tydligt och aktivt motarbetar jihadism. Fördömanden räcker inte. Vad betyder det om en imam fördömer en terrorattack bara för att dagen efter fortsätta att lära ut jihad, sharia och intolerans mot icke-muslimer? Terrorn kommer inte från ingenstans, den är en konsekvens av värderingar. Jihadismen måste ryckas upp med rötterna.

Paris den 13 november såg ut som Syrien eller Irak. Det är också en bild av globaliseringen. Det är inte bara västerländsk kultur som sprider sig över världen. Andra kulturer kommer till oss. I islamvärlden är religiöst hat och våld en del av vardagen.

När nu vår kontinent tar in stora grupper av människor från islamvärlden, som i fråga om värderingar ser helt annorlunda ut än Europa, måste vi hitta sätt att integrera dem. Om vi inte påverkar dem kan det hända att de påverkar oss. Kanske inte dig eller mig, men vårt samhälle. Visst, det är inte alla muslimer som är extremister, långt därifrån. Men en del av dem är det. Det innebär att ju fler muslimerna blir i Europa, desto fler blir extremisterna. Hur ska vi hantera det?

Mellan fem och tio procent av Frankrikes befolkning är muslimer. I denna grupp finns det en del som inte känner sig som fransmän och som en del av Frankrike. Även om det bara är några procent av dessa som är tillräckligt extrema för att ta till vapen så stor vi inför en jättelik utmaning. Mellan 1500 och 2000 franska muslimer har rest till Irak och Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten.

Det är en ödesfråga för Europa. Vilken väg ska vi välja? Någon gång måste vi bestämma oss för vilka samhällen vi vill att våra barn ska leva i. Att bara vänta och inte göra något är också att välja: att låta andra, icke-västerländska värderingar sprida sig och få fäste. Om vi även i fortsättningen vill ha ett samhälle där människor utan att vara rädda kan träffas på kaféer och diskutera sina idéer, även sådana som islamiska extremister anser hädiska, då måste vi vara beredda att stå upp för det vi tror på i mötet med de som kommer till våra länder.

De islamiska extremisterna vilar inte. De är bestämda och handlingskraftiga. De vill sprida sitt sätt att tänka och leva. De föraktar våra västerländska värderingar. Vi bör bli ännu mer aktiva i att sprida vårt sätt att tänka och leva. Ja, det rör sig om en kraftmätning. Och så länge vi inte inser det har våra fiender ett försprång.