DET GODA NYVALET

Krister

Krister Thelin

Det är mycket nu. Strömmen av asylsökande tvingade fram ännu en bred överenskommelse mellan regeringen och den “anständiga” delen av oppositionen. Den ena extremen, SD, var inte inbjuden, och den andra, V, klev av.  Likheten mellan SD och V är påtaglig. Båda har rötter i extremideologier. Skillnaden är att V har haft längre tid på sig att putsa på fasaden och fjärma sig från sitt ursprung. SD arbetar hårt på saken men har inte tiden på sin sida; de rasistiska rötterna är synbara i relativ nutid. Diskussionen om vilken extrem som är minst oaptitlig är som att jämföra Hitler med Stalin. Den senare mördade flest människor, men den förre anses (i vart fall av personer på vänsterkanten) mera genuint ond, eftersom hans massmordsuppsåt inte präglades av den inneboende “godhet” som Stalins mord på klassfiender, trots allt enligt apologeterna, var ett uttryck för. I min bok kan dock rashat och klasshat gå på ett ut. Men V:s parlamentariska närvaro orsakar alltså inte samma konvulsioner som SD:s, sprunget som det före detta kommunistpartiet är ur det med S gemensamma socialistiska trädet.

SD har inte många affärsidéer, men den om stopp för all invandring har onekligen kommit i ett visst fokus för den inhemska debatten. Till och med regeringens företrädare hörs tala om “systemkollaps”, medan alla nu bekänner sig till det “volymtänk” som för bara ett antal månader sedan inte ens fanns i den officiella vokabulären. Orsaken är uppenbar. Verkligheten tränger sig på. Fotfolket börjar att svikta: poliser, socialarbetare och migrationsverkets tjänsteman och andra i första linjen vittnar alla om att gränsen för deras förmåga är nådd. Och i nästa linje finns kommunerna som huvudleverantör av den svenska välfärdsstatens allt goda: skola, vård och omsorg. Sammanbrottet kryper allt närmare också där. Medan “tältläger” reses i vissa kommuner, rivs “migrantläger” i andra. Det är bråda tider. Och vintern närmar sig.

Regeringen skickar dock otydliga signaler: Å ena sidan talet om “kollaps”, å den andra ingen överdriven brådska med att implementera de måttligt kraftfulla åtgärder, om vilka överenskommelse slöts med oppositionen. Dubbelheten torde kunna stavas Miljöpartiet.  Juniorpartnern har dock stöd i storebrors vänsterflygel, där godhet och empati också överskuggar förnuft, och solidariteten med jordens nödlidande förefaller gränslös. Därför mumlar regeringen om den inre gränskontrollen, som Schengenregelverket medger att vi temporärt återinför, och skyller på polisen. Den lyhörda polisledningen vet dock att en framställan om inre gränskontroll är politiskt oönskad – och dessutom i nuvarande resursläge i praktiken mycket svårgenomförd – och ligger lågt i frågan.

I nuvarande läge, då regeringen förefaller oförmögen att styra riket på grund av inre spänningar, finns två alternativ.

  1. S hakar av Miljöpartiet Det Goda och gör upp med Alliansen. Men i Alliansen finns Centerpartiet, som också verkar tro på det gränslösa goda, samtidigt som Allianssyster Folkpartiet inför stundande Landsmöte signalerat en beredvillighet att agera stödhjul åt nuvarande regering, en regering som alltså sitter på V:s nåde. M, Alliansens storasyster, kan samtidigt höras uttrycka önskemål att formalisera det “avtal” som den morska lillasystern KD just dödat (en ironisk tvist, eftersom det var KD som tiggde och bad om “avtalet” för att undvika nyval). Till förvirringen bidrar M:s kritik av att S inte tillräckligt (!) tar hänsyn till V i sin politik. Den perverterade logiken från “avtalet” går uppenbarligen igen i M:s “tankar”: S-politiken måste stödja sig på V för att bli så oaptitlig att Alliansen kan säkra en valseger 2018. Och väljarna, som i en bister verklighet vill ha beslut och handlingskraft och inte överdrivet taktiserande, står förundrade och gapande inför all denna brist på statsmannaskap.
  2. Det andra alternativet är ett extra val, det vill säga nyval. Alliansen har med stöd av SD i riksdagen sedan valet fått majoritet för över 100 så kallade tillkännagivanden, det vill säga att riksdagen tillhåller regeringen att göra på visst sätt. Konstitutionellt kan regeringen ta dessa tillkännagivanden med jämnmod och så småningom bara lämna en redovisning av varför inget hänt. Men M:s ordförande har antytt att det går en gräns för tålamodet med fortsatt passivitet från regeringens sida och att ett yrkande om misstroende kan följa. Ett sådant skulle få SD:s stöd. Alliansen kan också samla sig till en gemensam budgetreservation, som säkert också skulle få stöd av SD, och fälla regeringen den vägen. I praktiken, med våra fasta mandatperioder (efter ett nyval börjar ingen ny fyraårsperiod att löpa), bör ett nyval hållas senast nästa vår. Därefter blir det för nära ordinarie val för att vara meningsfullt. Orkar Alliansen samla sig till ett nyval? De partitaktiska övervägandena kommer att styra i ljuset av opinionssiffrorna. SD:s framgång förefaller att ha mattats av. En bidragande orsak är troligen de mera restriktiva tongångar som nu hörs om migrationspolitiken. Utfallet i ett nyval hänger på valprogrammen, och här erbjuder den nuvarande dystra verkligheten nya möjligheter. De partier som står för en migrationspolitik “med förnuft” kommer att segra framför SD:s “stopplinje” och Miljöpartiets (och måhända C:s) “öppen gräns”.

Alliansen som opposition måste överkomma sin ovilja att ta regeringsansvar. Det är inte trovärdigt att kritisera regeringen men inte vilja ta över. Denna ovilja, om den skall leva vidare i tre år, kommer att straffa sig 2018. En regeringskris som inte utmynnar i ombildning av nuvarande regering och bred en varaktig uppgörelse kan leda till att Alliansen, med eller utan nyval, får bilda minoritetsregering – med det passiva stöd som kan fås i parlamentet. Ett nyval är dock det mest demokratiskt hederliga: väljarna får i det osäkra läge som nu råder säga sitt och ange den fortsatta spelplanen. Landet är värt en ny giv och en bättre regering.