De senaste veckornas flyktingström till Sverige har satt regeringen Löfven under hård press och i och med den blocköverskridande överenskommelsen med Alliansen om migrationspolitiken har man fått backa i flera frågor. Det blir allt svårare att bedriva en socialdemokratisk politik i Sverige: Stefan Löfvens förtroende som statsman dalar i opinionen samtidigt som partiets väljarsympatier hamnat under nivåerna som rådde under den utskällde Juholts ledning.

Inom LO-kollektivet märker man hur sympatierna för SD ökar, partiets fackfientliga inställning till trots. Men de dogmer som råder inom S-rörelsen för att bemöta SD och ta sig an utmaningarna som samhället står inför kan jag som statsvetare, ekonomisk historiker och fackligt aktiv inte ställa mig bakom. Isoleringen av SD göder snarare populismen – partiet växer genom sitt utanförskap och sin pariastatus. Genom att SD inte själva behöver ta ansvar för migrationsfrågan utan istället bara kan påvisa ”etablissemangets dårskap” och ”skyll inte på oss, vi bär inte ansvaret för detta” kan de dra på sig den famösa offerkoftan.

Därmed inte sagt att övriga partier behöver göra upp med SD, men man måste likväl förhålla sig till det faktum att partiet nu tilltalar var femte svensk väljare. Den allmänna dogmen är emellertid att SD skall hållas isolerat, sålunda bjöds SD inte in att diskutera den akuta flyktingkrisen, eftersom partiet då kan ”legitimeras” fast det redan sitter riksdagen. SD har fördubblat sina mandat för varje val. Är detta ett bevis för att isoleringen fungerar? Populismen växer på grund av utanförskapet och det faktum att man varit det enda parti som haft en avvikande hållning i migrationsfrågan. Då övriga partier ställt sig bakom Miljöpartiets uppenbart icke-fungerande migrationspolitik har man kunnat erövra tolkningsföreträdet. Därmed har man fått fog för sitt påstående att vara det enda oppositionspartiet, åtminstone i denna fråga. Något som bekräftades av den numera saligen insomnade Decemberöverenskommelsen.

En annan socialdemokratisk dogm som inte får ifrågasättas är att ”man inte får ställa grupp mot grupp”. Denna inställning är i och för sig vacker och humanitär, men föga realpolitisk. Istället framstår den i många väljares ögon som ”Kejsarens nya kläder.” Det man inom socialdemokratin vägrar att i offentlighetens ljus säga är att man i all skattefinansierad verksamhet, oavsett område, till syvende og sidst faktiskt ställer grupp mot grupp. Om man har en bibehållen skattesats och behoven och utgifterna ökar inom ett verksamhetsområde så måste det i kommande budget allokeras medel dit från andra verksamhetsområden, det vill säga ställa grupp mot grupp. Vad får stå tillbaka till förmån för annat? Detta ser vi redan praktiska exempel på när svenskt bistånd nu används för att finansiera det inhemska flyktingmottagandet. Men om detta får man ej tala eftersom man då riskerar att gå SD:s ärenden. Undertecknad vill snarare hävda motsatsen: genom att inte rakryggat erkänna att migrationspolitiken får konsekvenser för andra samhällsfrågor lämnar man walkover till dem som ifrågasätter dogmen, i detta fall SD.

Att vi nu har ett alltmer polariserat Sverige skall dock inte enbart den svenska socialdemokratin hållas ansvarig för. Alliansen som under två mandatperioder kännetecknats av ”fyra nyanser av nyliberalism” har aktivt bidragit, om än utifrån andra premisser. Moderatledaren Anna Kinberg Batra motionerade själv i riksdagen 2001 om fri invandring med det uttalade syftet att framtvinga lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden för att därigenom marginalisera fackföreningsrörelsen. Moderaternas senaste partistämma blev dock en uppgörelse med det nyliberala arvet efter Reinfeldt. Men likväl befinner vi oss nu på randen till det samhälle som man från nyliberalernas sida tidigare efterlyst. Sverige ställs nu realpolitiskt inför fait accompli.

Socialdemokratins retorik i bemötandet av denna utmaning ger intryck av att man fortfarande tror att råder 1960-tal med den tillväxt och det samhälle som fanns då. Den svenska industrin sysselsätter dock sedan länge färre människor än vad tjänstesektorn gör. Man har i stor utsträckning bortrationaliserat lågkvalificerade arbeten och lönemässigt finns det inga möjligheter att konkurrera med låglöneländer. Det svensk industri idag i hög grad konkurrerar med är specialkompetens och specialprodukter. Efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft är således mycket liten. Centerns nyliberala respons har varit att migrationen skall göra oss till ett ”nybyggarland” och att den skall finansiera sig själv genom egenföretagande som därigenom skall alstra arbetstillfällen och fylla på skatteintäkterna. Bland många invandrargrupper har vi också ett högt egenföretagande, därom råder inget tvivel.

Men att tro att nuvarande ”volymer” av flyktingar skulle kunna försörja sig som egenföretagare, i synnerhet med ökande skatter, framstår som ett uttryck för önskedrömmar. Begreppet ”volym” har emellertid varit ett skällsord omgivet av en aura av ”brunhöger”. I debattlandskampen i SVT mellan Danmark och Sverige bemötte de svenska socialdemokraterna det danska systerpartiets hållning att volym är en variabel i ett framgångsrikt flyktingmottagande med orden: ”Vi är rika länder, vi löser det här.” Någon månad senare har statsminister Löfvén haft överläggningar med Juncker om möjligheterna att transferera flyktingar från Sverige till andra EU-länder. Detta är helt korrekt handlat, men samtidigt ett bevis på att tidigare förhållningssätt inte varit korrekt. Trovärdigheten för socialdemokratin dalar således samtidigt som många väljare säkerligen anser att Jimmie Åkesson har haft rätt från första början. Här har alltså realpolitikens bistra verklighet kommit ikapp de ideologiska dogmerna.

Fri invandring är oförenlig med välfärdsstaten såtillvida inte tillväxten och sysselsättningen förmår att absorbera och integrera de människor som kommer. Detta faktum är även gällande vid för höga ”volymer” även om invandringen inte är helt fri. Ingvar Carlssons socialdemokratiska ministär fattade ”Luciabeslutet” 1989 under farhågan att Sverige som nation inte klarade av ”social turism”. En sådan retorik vore idag omöjlig för Stefan Löfven eftersom det svenska debattklimatet är så polariserat och förvanskat att alla avsteg från dogmerna likställs med rasism och undfallenhet gentemot fascism och mörka krafter, en befängd hållning.

Om migrationspolitiken ifrågasätts utifrån perspektivet att denna korrumperar vår nordiska ariska ras, ja då handlar det om rasism. Men om migrationspolitikens dogmer ifrågasätts utifrån perspektivet att ”social turism” inverkar menligt på vår förmåga att sörja för politiska flyktingar och kvotflyktingar samt redan befintlig befolkning, oavsett credo och etnicitet, ja då rör det sig knappast om rasism, trots Henrik Arnstads koleriska tirader om motsatsen.

Den svenska socialdemokratin förmår idag inte bedriva en i traditionell mening verkligt socialdemokratisk politik. Detta är inte något som bara socialdemokratin skall klandras för: Reinfeldts uttalade syfte var att bibehålla blockpolitiken och den ekonomiska politik den borgerliga regeringen bedrev under åtta år kan socialdemokraterna inte ignorera. De får förhålla sig till förutsättningarna.

Men när nu Moderaterna gör upp med det nyliberala arvet efter Reinfeldt så har man emellertid intagit en hållning som för Socialdemokraterna borde vara helt oacceptabel, nämligen att kollektivavtalen är ett hinder. Försvinner kollektivavtalen så försvinner också det lilla som finns kvar av den svenska modellen. Ponerar man att Alliansen vinner valet 2018 och gör en framstöt mot kollektivavtalen villigt understödda av SD så ter sig läget för LO-kollektivet blekt. Så för att vara relevanta på 2010-talet kan den svenska socialdemokratin inte leva i villfarelsen att det fortfarande är 1960-tal.

En för stor migration ställer det svenska samhället inför så stora utmaningar att man inte förmår att driva en egen ekonomisk politik. Men om detta får man inte tala, ty då går man SD:s och mörkrets ärenden. Men för att avväpna SD måste man, liksom Ingvar Carlsson gjorde 1989, bedriva realpolitik för att erövra tolkningsföreträdet från dessa. Återigen, en välfärdsstat klarar inte av en för hög migration såtillvida sysselsättningen inte motsvarar denna.

Skall Socialdemokraterna ha skuggan av en chans 2018 måste man se till hur det danska systerpartiet agerat och gå mot höger, det vill säga vända sig bort från sin tillväxtfientliga regeringspartner eftersom den politik som bedrivs vad gäller migrationsfrågan, energi- och jordbrukspolitiken är till nackdel både för LO-kollektivet och för det svenska samhällsbygget i sin helhet. Det är inte en politik för 2010-talets utmaningar utan kännetecknas mer av ”För Sverige, i dåtiden”.

Dennis Andersson är statsvetare och historiker, tillika fackligt aktiv inom LO-kollektivet.