Flickorna ”räcker inte till”!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Det har snart gått tio år sedan myndigheterna uppmärksammade att det kom ensamma ungdomar – ibland till och med barn – till Sverige. Sedan dess har antalet ökat oavbrutet och kommunerna letar desperat boenden och familjer som kan hysa dem.

I år väntas uppemot 30 000 – 40 000 ungdomar komma hit utan sällskap av sina familjer. Hur det blir nästa år vet vi ännu inte, men sannolikt fortsätter det att strömma in ensamkommande. Grovt uppskattat är åtminstone 80 procent av dem pojkar och unga män.  (Därtill har vi den stora gruppen nyanlända, ca 150 000 vuxna, där majoriteten också är män.)

I detta ligger som bekant svårlösta praktiska problem med boenden, skolor, psykologkontakter, hälsovård, svenskundervisning och praktikplatser. Även om viljan att hjälpa är stor på många håll, från idrottsrörelsen, volontärer, kyrkan och andra delar av civila samhället, så kan vi inte bortse från den demografiska konflikt som snart blir uppenbar.

Det räcker med ett enkelt räkneexempel! Årligen föds det i Sverige ca 100 000 barn, lite drygt hälften av dem är pojkar. Åldersgruppen 15-20 år, den ålder som de flesta så kallade ensamkommande flyktingbarn också är i, är inget undantag. Det innebär att det skapas en rejäl manlig puckel i denna åldersgrupp.

Min fråga är då: Vad händer när det i landet plötsligt kommer att finnas betydligt fler pojkar/unga män än flickor/unga kvinnor? Vår längtan efter kärlek och gemenskap är ju lika stor överallt och i alla åldrar.

Men flickorna kommer inte att ”räcka till”! Hur kommer det, i sin tur, att påverka stämningen till exempel på mindre orter, där det sedan länge redan finns ett kvinnounderskott och där ensamkommande pojkar ofta placeras?

Jag vill ogärna måla fan på väggen och göra liknelser med Kina, som har betydligt fler män än kvinnor beroende på ett-barns-politiken, vilken i sin tur resulterat i att många flickor adopterats eller aborterats bort. I vissa regioner kan unga kvinnor därför inte röra sig utan sällskap, risken för bortförande är alltför stor.

Men tanken måste få tänkas! Vad händer här hemma i Sverige när den numerära obalansen mellan kvinnor och män blir alltför stor?