Nils Lundgren

Liberaler vill hålla staten kort, motsätter sig våld vid konfliktlösning och ser monopol som ett motbjudande samhällsfenomen. Det ter sig därför paradoxalt att ett liberalt samhälle måste bygga på statens våldsmonopol. Visst finns det än i dag intelligenta anarkoliberaler som anser att det inte behövs någon stat över huvud taget, men den reellt existerande liberalismen kräver statligt våldsmonopol.[1]

Den som inte har läst sin Max Weber, kanske inte ser hur fundamentalt det ruggiga begreppet statens våldsmonopol är för rättsstaten, demokratin och marknadsekonomin. Men varje gång jag tar upp begreppet på en ekonomikurs, utlöser det en stark aha-upplevelse bland deltagarna, eftersom de så sällan möter det i debatten.

Definitionen på en stat är att det finns ett territorium över vilket någon institution har monopol på att använda våld. I en rättsstat utövas detta våldsmonopol under lagarna och i en demokratisk rättsstat stiftas lagarna dessutom av folket. Även Zimbabwe är dock en stat, eftersom Mugabe har våldsmonopolet.

Det är dessvärre inte bara politiskt existentiella frågor som försvar, personlig säkerhet och demokrati som vilar på statens våldsmonopol utan alla politiska beslut även i små frågor. Därför känns det ofta fel. Skall jag, ytterst med hjälp av statens våldsmonopol, tvingas finansiera kommunens äventyrsbad, morrar vän av ordning. Skall jag tvingas subventionera överklassens operabiljetter, ryter klassmedveten operahatare. Skall jag, som hatar Robinson, tvingas betala tevelicens, väser den unge moderaten. Planka.nu uppmanar unga socialister.

Civil olydnad framställs ibland som progressivt, modernt; friheten på barrikaden. Men vi kan inte individuellt få välja vilka lagar vi vill lyda. Laglydnad för alla måste upprätthållas strikt med hjälp av statens tvångsmonopol, annars faller samhället samman. Den liberala kampen förs därför för att begränsa politikens domän, det vill säga den del av samhällslivet som styrs med politiska beslut, för att inte allt fler medborgare skall underkastas beslut de står helt främmande inför. En mindre stat med ett fast grepp om våldsmonopolet är liberalismens mål.

Åt vilket håll går då utvecklingen i vår tid? Dessvärre sannolikt åt motsatt håll. Somalia, Afghanistan och Syrien är stater i förfall, det vill säga att ingen har våldsmonopol. Krig i vår tid utkämpas inte mellan välstyrda nationalstater utan inom stater och unioner i förfall. Krigsherrar, upprorsrörelser och knarkmaffior utmanar med framgång statsmakten. Brottssyndikat av olika slag har stor och antagligen växande makt även i väletablerade nationalstater i Västeuropa och Nordamerika. Vi talar i Sverige om rysk och turkisk maffia, Hells Angels, Bandidos, med flera som utmanar statens våldsmonopol på områden som narkotikahandel, prostitution, restauranger och byggbranschen. Det blir allt vanligare att folk skjuts ner på offentlig plats och polisens lakoniska omdöme är normalt ”uppgörelse i undre världen”. Den pågående rättegången mot Södertäljes undre värld visar att även den svenska statens våldsmonopol utmanas och behöver medborgarnas stöd. Men samtidigt växer statens omfång. En farlig kombination!

Weber, Max, The Vocation Lectures, Hacket Publishing Company, Indianapolis, 2004

Krause, Keith, War, Violence and the State, The Graduate Institute, Geneva, 2012

[1]Den intresserade kan söka på namn som Murray Rothbard och David D Friedman på nätet. Det är väl värt besväret.