Patrik Engellau

Människor har i alla tider, i varje fall fram till 1700-talet då ett annat synsätt, puritanismen, utvecklades lokalt i västerlandet, betraktat arbetet som en förbannelse. Sagan om Schlaraffenland, människans paradis på jorden, berättar om floder av mjölk och honung, hus av kakor och stekta sparvar som flyger rakt in i munnen på människan (vilket kung Carl XVI Gustaf refererade till i sitt jultal år 2002). I Schlaraffenland behövde man inte arbeta. På italienska finns uttrycket Il dolce farniente, den ljuva sysslolösheten.

(Det har slagit mig att träd måste vara de lyckligaste existenser som finns. De gör ingenting. De står mitt i födan och energin som de suger i sig via sina rötter och sina löv. De behöver inte göra något annat än äta och de hotas inte av några rovdjur, kanske dock av någon hungrig insekt. Ibland tror jag människor skulle vilja göra sig till träd om de kunde.)

Men i västerlandet slog som sagt en ny mentalitet igenom. Arbetslinjen kom att inplanteras i människornas sinnen. Att vilja arbeta blev en uppskattad och eftersträvad dygd. Människorna piskade sig upp ur sängen för att ta sig till arbetet, inte bara för att tjäna sitt livsuppehälle, utan också för att garantera sitt människovärde och säkerställa sin självrespekt.

Sammanfattningsvis finns två motsatta mentaliteter (samt naturligtvis mellanvarianter): njutningslinjen och arbetslinjen, hedonismen och puritanismen. I vårt land har puritanismen länge varit så djupt ingrodd att svenskar, framför allt svenska myndigheter, inte fattar att det faktiskt existerar ett alternativt förhållningssätt till arbetet och att detta alternativ är vanligare än vi vill erkänna, framför allt, tror jag i alla fall, i andra kulturer än den västerländska.

Hedonismen är mänsklighetens naturtillstånd. Gud gjorde människan till njutningsälskare och arbetshatare. Kom ihåg att Gud själv menade att arbetet var en förbannelse som han utsatte Adam och Eva för vid utvisningen från Edens lustgård: ”I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd” står det i Första Mosebok 3:19. Puritanismen är en avvikelse, en enastående välgörande avvikelse visserligen, men likafullt en anomali.

Den svenska ideologin verkar inte fatta detta. Den gängse föreställningen är att alla arbetslösa ”klättrar på väggarna” för att de är så arbetssugna och lider av att inte få utlopp för sin arbetslust. Jag tror att det säkert var så en gång i tiden och att det var på den mentala grunden välfärdsstaten började byggas och länge var så pass framgångsrik.

Men nu håller det gradvis på att bli andra bullar. Folk känner inte längre, åtminstone inte i samma utsträckning, arbetslinjens inre, moraliska piska. Jag behöver bara gå till mig själv. Att jag inte lever på socialbidrag beror bara på att socialbidraget är för snålt tilltaget för att jag ska vara nöjd. Så är det nog förresten med de flesta. Om socialbidraget – ”försörjningsstödet” – var 100 000 kronor i månaden skulle vi få se på hedonism. Allt annat lika lever de flesta människor hellre på andras arbete än sitt eget.

Jag tror välfärdssystemet har ett mentalt korrumperande inflytande på människors tänkande. Om svaghet belönas så gör sig många människor svaga. Det råder ett pactum turpe (en skamlig överenskommelse) mellan välfärdsapparaten och dess klienter. Båda gynnas av att klienterna definierar sig som svaga. Det här skapar problem för nationen, inte bara när Sverige får allt fler immigranter från allt annat än puritanska kulturer, utan också på grund av att svenskarna själva lägger dygdepiskorna på hyllan.