Ilan Sadé

Sedan EU:s sydgräns rämnade i somras och folkvandringen norrut satte igång på allvar i början av september, har Sveriges statsapparat och landets kommuner försatt sig själva i undantagstillstånd. De folkvalda må ha stiftat lagar, antagit förordningar och fastställt taxor, men dessa bestämmelser har som genom ett trollslag upphävts av den samlade beslutsfattarkåren.

Att Migrationsverket är en dysfunktionell myndighet styrd av ett politiserat ledarskikt som ser lätt på rättsstatens krav och principer har vi vetat länge. Vad som nu hände under några besynnerliga dagar i september var att alla andra gjorde Migrationsverket sällskap i flykten från den demokratiska rätts- och regelstaten. Vem gav dem ett sådant mandat?

I min hemstad Malmö blev exempelvis centralstationen snabbt ett uppsamlingsläger där hjälporganisationer och aktivister av olika slag genast tog kommandot och styrde upp ett slags välkomstfestival inför ögonen på passiva polismän och migrationsverkstjänstemän. Frivilligarbetarna drog på sig reflexvästar – något som genast ger intryck av uniformerad personal med myndighetsauktoritet – och från Köpenhamns huvudbangård via Kastrup till Malmö Centralstation påbörjades en febril, uniformerad verksamhet.

Sedan några veckor tillbaka är centralstationen helt fylld av dekaler och stora trottoarpratare där pilar visar vägen för asylsökare, med texten ”Flykting? Välkommen till Malmö!” på fyra olika språk. Det framgår inte vem som är budskapets avsändare, eller för den delen vem som står för mottagningsanläggningen, som består av ett antal baracker vid det gamla posthuset i inre hamnen. Allt är ytterst förvirrande. Det kan vara Malmö stad eller Migrationsverket, men det kan lika gärna vara ”Refugees Welcome”, eller möjligen något trossamfund. I mitt stilla sinne tänkte jag dock att en myndighet inte rimligen kan skriva på det viset, utan en korrekt och saklig upplysning skulle ju lyda ungefär såhär: ”Asylsökare hänvisas till barackerna för information och vidare transport”. Men förmodligen har jag misstagit mig; Malmö stad är numera huvudmisstänkt som sagesman.

Som dagligen förbipasserande medborgare har jag svårt att dra någon annan slutsats än att landet har utsatts för något slags statskupp. I vems namn görs detta? Varför följs inte längre några regler? Har Malmö stad, Polisen, Migrationsverket, Skånetrafiken och Jernhusen dragits med i politisk aktivism, i stället för att stå upp för medborgarnas och rättsstatens intressen? Springer de någon annans ärenden?

Här vill jag betona att ingen skugga ska falla på de polismän, tjänstemän och tågvärdar som befinner sig ute på fältet, vilkas frustration jag kan känna på långt håll. Felet sitter förstås på chefsnivå.

Den tillit som medborgare i en rättsstat känner gentemot sina myndigheter beskrivs ofta som ett samhällskontrakt. Visst är detta en abstraktion – jag har mig veterligen aldrig skrivit under någonting sådant – men tankefiguren att det finns ett avtal med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter är en bra sammanfattning av hur ett fridfullt, demokratiskt samhälle fungerar. Medborgarna är beredda att avstå både makt och pengar till det allmänna, mot att det allmänna förvaltar medlen väl och verkar under lagarna. Likabehandlingsprincipen är helt central och återfinns exempelvis både i regeringsformen och kommunallagen. Lika fall ska behandlas lika och regelbrott ska beivras. Om det är något fel på reglerna, får man se till att ändra dem. Inte strunta i dem.

I det totala krisläge som nu råder, till följd av vår fullständigt handlingsförlamade så kallade regering, kan de här redovisade tankarna om anslagen på Malmö Central möjligen te sig som meningslösa petitesser. Men ibland är faktiskt budskap och symboler viktiga. Skyltningen i och runt centralstationen är ett symptom på någonting oerhört allvarligt: på rollförvirring och på rättsstatens förfall. Och därmed på att våra myndigheter inte längre ärar samhällskontraktet.