Jag har under mitt yrkesliv suttit med i domstolar och domstolsliknande inrättningar, som haft till uppgift att utkräva ansvar av individer vars beteende inte kan accepteras. Det började i mitten av 1970-talet när jag satt ting. En sak som upprörde mig då var att ansvar utkrävdes också av personer som agerat efter bästa förmåga, men som på ett eller annat sätt misslyckats. Det kunde till exempel gälla ansvar för ”vårdslöshet i trafik”. Någon hade hamnat i en trafiksituation som denne någon inte behärskade. En olycka inträffade och den ”ansvarige”, dömdes därefter regelmässigt till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”, just för att den ”ansvarige” inte behärskat situationen.

Jag skulle kunna ge andra exempel men ”vårdslöshet i trafik” är så illustrativt. Ett mål som jag minns extra tydligt handlade om en ung kvinna som hamnade i en snöstorm med blixthalka och egen avåkning som följd. En medtrafikant vittnade om att han kört bakom den unga kvinnan, och irriterats av att hon kört så långsamt. Hennes avåkning – vars enda konsekvens fått till följd att hennes egen bil blivit till skrot – medförde att hon fälldes till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”.

Det här har tidigare varit centralmaktens uppfattning om ansvar och ansvarsutkrävande. Något obehagligt hade hänt. Någon hade ansvar för händelsen. Av denne någon måste utkrävas ansvar.

Uppenbart är att centralmaktens inställning till ansvar har förändrats.

Det finns en bestämmelse i svensk strafflagstiftning (Brottsbalken 9 kap), som handlar om bedrägeri. Bestämmelsens grundregel lyder som följer:

Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i högst två år.

Det finns idag unga män som kommer till Sverige och sanningslöst utger sig för att vara under 18 år, trots att det efter en senare enkel kontroll visat att en del har såväl hustru(r) som barn. (Rekvisiten vilseledande, skada, vinning är i uppenbara fall inte svåra att styrka. För det fall åklagarmyndigheterna skulle ha svårt att förstå hur bevisningen ska gå till kan jag åta mig att hålla kurs i ämnet.)

Den fråga som inställer sig är: Varför är dessa misstänkta bedragare ansvarsbefriade? Min tro är att den som reser frågan kommer att få ett obehagligt epitet – rasist, främlingsfientlig, fascist. Min uppfattning är emellertid också att i Sverige gäller svensk lag. Om det gör mig till fascist – må så vara. Det säger mer om den som sätter etiketten än om mig.

Om den som i en snöstorm och blixthalka kör av vägen, och där den enda skadan består i att vederbörandes bil förvandlas till skrot, skall dömas till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”, måste man ställa frågan varför ingen av dom unga män som kommer till Sverige och sanningslöst, mot bättre vetande, påstår sig vara under 18 år, inte ställs till ansvar för bedrägeri.

Den som sysslar med praktisk juridik får en omöjlig uppgift, om rättsvårdande myndigheter anser ”att man inte kan stirra sig blind på svensk lagstiftning”.

Hans Kindstrand är advokat och har arbetat på advokatbyrå sedan 1982. Tidigare var han delägare i två större advokatbyråer i Stockholm. Sedan 1998 driver han en egen advokatbyrå med kontor i Norrköping. Han har uteslutande sysslat med civilrätt.