Nyårsafton 406 tog sig tusentals vandaler, suebis och andra germaner över Rhenfloden in på romerskt territorium i förhoppning om ett bättre liv. De skulle snabbt följas av andra germanstammar. Få som såg dessa människor ta sig över Rhen insåg att detta var början till Roms undergång.

Litet över 70 år senare kollapsade den västra halvan av det romerska riket under trycket från invaderande barbarer. Europa kastades in i århundraden av politiskt kaos, vidskepelse, religiöst förtryck och intellektuellt mörker. Den katolska kyrkan, övertygad om att den representerade den enda sanna tron, förföljde och sände till kättarbålet envar som vågade ifrågasätta dess dogmer.

Idag är åter stora skaror på väg mot Europas rika länder. Media, helt fokuserad på enskilda individers, i många fall tragiska, öden, saknar både vilja och förmåga till en övergripande analys av vad som är på gång. Politiker av alla kulörer är paralyserade, väl medvetna om att vad de än gör så möter de protester från medborgare, media eller migranter. Få ägnar en tanke åt de långsiktiga följderna av denna massinvandring.

Så länge som skillnaderna i materiella betingelser och sociala förmåner mellan Europa och fattiga länder består så kommer, med nuvarande öppna dörrens politik, denna okontrollerade folkomflyttning att fortsätta i accelererande takt. Men hur många migranter kan en stagnerande europeisk ekonomi absorbera – samtidigt med utmaningar i form av bankkriser, budgetunderskott och en kostsam grekisk kris – utan att välfärdssystemen brakar samman? När detta händer, kan Europa undvika att ”främlingsfientliga” partier växer sig starka?

De som förespråkar en öppna dörrens politik måste fråga sig varför så många migranter vill till Sverige, ett land med klimat och sociala normer så främmande som något kan vara för dessa migranter. Misstanken att det mest generösa välfärdssystemet i Europa är en viktig förklaring ligger nära till hands.

Migranterna föredrar platser där människor med samma ursprung redan finns. Det fanns 186 utanförskapsområden i Sverige år 2012. Vad som nu byggs är ett än mer segregerat Sverige: en del där kvinnors rätt respekteras, religiös frihet råder och demokrati genomsyrar samhället, en annan del med massarbetslöshet och bidragsberoende och där klanvälde råder, kvinnor hålls inomhus, homosexuella föraktas, och ”hederskultur” praktiseras.

Ett vanligt argument är att Europa behöver immigranterna för att ersätta en åldrande arbetskraft och att ”rädda pensionerna”. Men officiell statistik anger att, efter nio år i Sverige, endast hälften av utomeuropeiska invandrare i arbetsför ålder arbetade år 2012 (SCB, Statistiska Meddelanden AM 110 SM 1402). Samtidigt var förvärvsfrekvensen för dem med svenskt ursprung 85 procent (SCB, Demografiska Rapporter 2010:2). En studie för Socialförsäkringsutredningen fann att sannolikheten för en invandrare att få jobb inom tio år är lägre i Sverige än i andra EU-länder förutom Belgien och Spanien. (Vid arbetslivetsgränser. Underlagsrapport S 2010:04 till Socialförsäkringsutredningen.)

Medias intervjuer med alla dessa ”ingenjörer från Syrien” till trots, verkligheten är att en stor andel av de migranter som nu är på väg till Sverige har minimal skolutbildning. Placeringen av nyanlända migranter i glesbygd, där bostäder men inga jobb finns, lär inte få in dem i arbetslivet.

Samtidigt uppmanas svenskar att arbeta till 75 års ålder. Det betyder i klartext att i stället för att immigranter ska rädda pensionerna åt svenskarna är det svenska pensionärer som ska rädda immigranterna.

Politiker av alla kulörer har länge medgivit att integrationen hittills har misslyckats. Inget talar för att integrationen av de nya immigranterna kommer att lyckas. Tvärtom, storleken och snabbheten i den nu pågående folkomflyttningen i förening med politisk förlamning visar på risken för ökat utanförskap och skarpa socioekonomiska konflikter framöver. Ytterligare nedskärningar av pensionerna och kraftiga kommunala skattehöjningar är oundvikliga.

Den sociala sammanhållningen i ett land, där en del av befolkningen drar upp sömniga barn klockan sex på morgonen för att sedan rusa till dagis och arbete, medan en andra driver omkring på gator sysslolösa hela dagar, varar inte för evigt.

Det är oroande att media och politiska ledare visar samma oförmåga att inse de långsiktiga följderna av dagens folkvandringar som makthavare för 1 600 år sedan. Vilka är de ekonomiska konsekvenserna på sikt av fortsatt massinvandring? Vad händer om integrationen, som hittills, misslyckas och Sverige får ghetton med tiotusentals socialbidragsberoende innevånare? Kommer de värderingar vad gäller demokrati, kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och religiös tolerans, som socialdemokrater och liberaler vunnit i hård kamp mot konservatism, att överleva? Dessa frågor måste få ställas utan att epitetet ”rasist” slängs ut.

Svaret på dessa frågor förutsätter en fri debatt kring immigrationsfrågorna som i USA eller Storbritannien. Dessutom måste Sverige också inom landets gränser stå upp för de självklara och universella värden – demokrati, kvinnors rättigheter och tolerans – som vi kämpar för inom FN och andra fora.

Nils Börje Tallroth är fil. lic. i nationalekonomi, idag fristående konsult. Han har arbetat för internationella organisationer och företag i över tre decennier samt bott i Mellanöstern i fem år. Hans senaste bok på svenska är ”Bistånd på villovägar”.