Merit Wager

Om de bränder på asylboenden som ägt rum de senaste veckorna är anlagda – de flesta i tomma lokaler dit ingen ännu flyttat in – så är det kanske inte en särskilt kvalificerad gissning att dåden skulle kunna vara utförda av människor som känner en stark frustration för att de inte vill ha en – de facto – såväl okontrollerad som ödesdigert stor asyl- och illegal invandring till Sverige. Det här kan vara vad de ser som sitt enda sätt att visa vad de tycker när inga andra kanaler finns och när åsiktskorridorer och etiketterande stämplar förbjuder dem att uttrycka sig i ord.

Att bränna upp tomma hus och lokaler är ociviliserat och primitivt. Att sätta eld på byggnader där det faktiskt bor människor – oavsett hur stor frustrationen är och oavsett hur usla politikerna och regeringen är – är absolut och totalt förkastligt. Andra vägar att kanalisera frustration och att lufta åsikter måste kunna användas i ett så kallat civiliserat land. Tyvärr har den smala åsiktskorridoren starkt försvårat kritik av politikers och myndigheters oförmåga att hantera det som, inför allas våra ögon, på mycket kort tid för alltid förändrar Sverige. Om människor inte har någonstans att kanalisera sin frustration och sin oro så ökar risken för illdåd. Inbördeskrigsliknande situationer riskerar att uppkomma. Landet delas ännu tydligare upp i ”vi och dom”.

Situationen som – i ordets alla bemärkelser – flammat upp är till stor del förorsakad och möjliggjord av oansvariga politiker och myndighetschefer. De har inte lyssnat på folket ute i den verklighet de oftast befinner sig rätt fjärran ifrån. De har inte ens sett Sverigedemokraternas exempellösa framgång och uppgång som den starka signal på missnöje som den torde utgöra. De har helt struntat i folkets oro och vanstyrt Sverige och – vilket också gäller journalister – de har under många år inte rapporterat och informerat allsidigt och sanningsenligt.

Många gånger har det känts som om ”Nu, nu, blir det ändring, nu öppnar de ögonen”, inte minst med tanke på hur ingående, omfattande och seriöst miggorna har larmat här under de senaste åtta åren. Någon gång borde väl de så kallade ansvariga ändå sluta floskla och se sanningen i vitögat? Men förhoppningarna om att de styrande, de som idkat ”management by floskling”, någon gång ska förstå har kommit på skam. I stället har de genom saktfärdighet och okunskap bara slängt mer och mer floskelfnöske på brasan och bidragit till att landet brinner opp, inte bara bildligt.

Ett ord som borde vara förbjudet för svenska politiker att använda tills de lär sig vad det betyder och innebär, är ”ansvar”. Istället borde de rannsaka sig själva och inse att orden ”skuld” och ”skyldig” bättre beskriver dem och vad de sysslar med. Inte för att det hjälper längre. För, som min salig mormor brukade säga:

Nu är det för sent att stiga tidigt opp.