Bert Stålhammar

Med viss smärta har jag kommit till insikt om att dagens politiker och media inte ser på demokratin med samma respekt som vi i den äldre generationen gör. När statsministern nu inbjuder alla partier till samtal om flyktingkrisen går ingen inbjudan till Sverigedemokraterna. Detta trots att SD enligt alla opinionsundersökningar dels anses ha den bästa politiken inom området och dels nu är största parti.

Lyckligtvis är inte statsministern VD för något av vårt lands framgångsrika exportföretag. Inom näringslivet vet man att de flesta epokgörande och framgångsrika innovationer sker i marginalen till eller ibland utanför det dominerande tankemönstret. Som ledarskapsforskningen alltid brukar framhäva: ”Där alla tänker lika blir inte mycket tänkt”. Statsministern verkar emellertid vara lycklig i sitt ämbete särskilt när han får träffa Tysklands förbundskansler Agneta Merkel och andra kollegor i uppdraget att leda ett land. Hur medborgarna i hans eget Sverige mår eller hur de vanliga människorna påverkas av asylkaoset tycks vara helt ointressant.

Men tydligen är det så att vi har en generationsklyfta mellan den äldre generationen som varit med och byggt välfärdssamhället och de curlade ”ungdomar” som nu befolkar regering och riksdag. I motsats till de flesta civiliserade samhällen betraktas livserfarenhet och kompetens hos en person som ett handikapp.

På 60-talet läste jag statskunskap för professor Gunnar Heckscher, senare partiledare för dåvarande Högerpartiet. Vi var en liten grupp på åtta personer som mestadels satt på golvet i en gammal lägenhet på Observatoriegatan i Stockholm. Detta var innan den stora explosionen av studenter i ämnet inträffade i samband med 68-revolutionen. I gruppen ingick bland andra Per Ahlmark, Anders Claesson, Hadar Cars, Jörel Alm (dotter till statsrådet Ulla Lindström) som alla senare lät höra av sig inom politik och samhälle.

Då var minnena från andra världskriget och judeförföljelserna fortfarande öppna sår i samhället. Gunnar Heckscher som själv var av judisk börd hade svårt till och med att se de bilder från koncentrationslägren som någon student hade lagt in i sin C-uppsats. Fokus i utbildningen var begreppet demokrati. Frågor som behandlades var: Vad menas med demokrati?, Hur fungerar en demokrati?, Hur är förhållandet mellan en regering och en opposition?, Kan den nya grundskolan utbilda eleverna i demokrati? Voltaires berömda ord citerades ofta: ”Jag avskyr din åsikt, men jag är beredd att offra mitt liv för din rätt att slåss för den.”

Det är knappast förvånande att vår generation som varit med om Sveriges totala förändring under 1900-talet från fattigsamhälle till ett demokratiskt välfärdssamhälle känner stor olust och oro inför den brist på förståelse för demokratins principer som många av dagens makthavare visar.

Nu har vi i nio månader haft en sjuklöverregering. Enligt Decemberöverenskommelsen skulle alliansen släppa igenom regeringens budgetförslag genom att inte rösta på de egna förslagen. Det vi har sett under hösten innan DÖ bröts har varit en bedrövlig uppvisning i feghet och ren dumhet.

Tyvärr tycks DÖ leva vidare när alliansen envist hävdar att den inte ”vill ställa till kaos” trots att vi idag har ett kaos i samhället som knappast någon kunnat föreställa sig.

Ingen tycks reflektera över att det är just detta argument diktatorer alltid använt mot oliktänkande. Förstör inte vårt lugn. Ställ inte till kaos. Men vi vet att det är demokratierna, där åsikter bryts mot varandra, som bygger de bästa samhällena. I dag tycks ”makteliten” hellre se att det svenska samhället kollapsar helt än ens våga prata med Sverigedemokraterna. Orsaken är troligen att eliten skräms av att nybakade historielösa journalister kallar den som inte följer den nu aktuella trosbekännelsen för rasist.

I ett samhälle där statsmakten tappat kontrollen och anarki råder inom de flesta samhällsområden är steget inte långt till ropet på en stark man. Det är bara att gå tillbala till 30-talets Tyskland, Spanien, Portugal och andra länder för att konstatera att svaga och rädda politiker bäddar för diktatorer.

Nu har vänstern skrikit sitt ”vargen är här” om SD så länge att om eller när den riktiga bruna vargen kommer så vägrar folk att tro att det är sant. Man kommer att säga som integrationsminister Morgan Johansson: ”Det kunde vi aldrig tro”. Och ändå har varningslamporna blinkat i flera år. Men som det heter i ett gammalt ordspråk: ”I de blindas rike är den enögde kung”.