Lena Adelsohn Liljeroth

På 1970-talet, när jag funderade på vad jag skulle ”bli”, läste jag först olika kurser på universitetet. En härlig och kravlös tid på många sätt. Kravlös i meningen att studierna i sig inte var särskilt pressande, att få av oss någonsin tvivlade på att utbildning ändå skulle löna sig och att vi givetvis skulle kunna få bra jobb.

Jämställdhet var självklart i 70-talets politiska kontext, Grupp 8 var högaktiva, men på universitetsnivå fanns inte mycket som andades ”feminism”. Kursen Kvinnor och politik, under ledning av Maud Eduards, kändes därför som gjuten.

”Ensam kvinna är bara slav – tusen kvinnor kan ställa krav”! Jo, jag var också ute och skanderade även om min moderatknapp på jackan väckte mer fientliga än nyfikna blickar i denna värld av Mahjongklädda knytnävs-aktivister.

Temat kvinnor och politik var intressant och jag följde så småningom upp det med en tvåbetygs-uppsats i statskunskap om politiska påtryckningsgrupper. I det här fallet Kvinnohusgruppen i Stockholm, det som kom att bli Alla Kvinnors Hus, stadens första skyddade boende för misshandlade kvinnor och deras barn.

I andra änden av yrkeslivet har jag nu ånyo sökt mig till universitetet, utan någon från början klar idé om vad jag ville läsa. Det blev med andra ord ett roligt sökande på www.su.se och det är uppenbart att genusperspektivet tydligt hade slagit igenom. Genusvetenskap, Genus i socialt arbete, Genusperspektiv på konst och visuell kultur, Maktteori för genusvetare, Genushistoria i teori och praktik, Rörliga bilder i genusperspektiv och så vidare.

Jag är inte naiv, skillnader, myter och orättvisor är på sina håll plågsamt tydliga, och upprätthålls av såväl kvinnor som män. När jag i början av 2000-talet kom att sitta i styrelsen för Alla Kvinnors Hus utspelades en hård ideologisk kamp om huruvida våld var en manlig ”egenskap” eller om även kvinnor kunde utsätta andra kvinnor för våld.

Förnuftet kom den gången att segra, i den sorgliga meningen att det skyddade boendet också började ta emot misshandlade lesbiska kvinnor. För den hårda feministiska kärnan i styrelsen var detta ett nederlag och en omöjlighet. Våld var ju en manlig domän!

Vi människor är i första hand individer. Min tro är att skillnaderna inom könen är större än mellan könen. Jag har därför heller aldrig kallat mig feminist; för vad slags feminist skulle jag då vara? Det finns särartsfeminister, biologiska feminister, liberalfeminister, anarkofeminister, likhetsfeminister, ekofeminister, nationalistiska feminister, radikalfeminister, konservativa feminister och många fler. Ja, ni ser själva.

Självfallet är skillnader mellan könen ett givet fält för studier och forskning. Däremot skulle jag önska att genus mer ingick som naturliga delar i olika kurser, än som separata fält, som därmed lätt kan undvikas.