Patrik Engellau

Långsamt börjar en ny tanke att trevande försöka formulera sig i min skalle. Jag börjar misstänka att allt vårt prat om invandringen bygger på en helt felaktig premiss, nämligen att vi, vilket betyder myndigheter och politiska organ såsom riksdag och regering, har verktyg att kontrollera och styra det här.

Jag kollar exempelvis vad Sverigedemokraterna har för invandringspolitik. Texten på partiets hemsida är häpnadsväckande vag med tanke på att frågan är partiets paradnummer, men det som slår mig är att inte ens detta parti verkar ana frågans allvar. Sverigedemokraterna presenterar sin filosofi och sedan ett halvdussin konkreta förslag, till exempel ”Försörjningskrav för att ta in anhöriga” och ”Stoppa massinvandringen”.

Försörjningskrav kan riksdagen förstås bestämma över, men kan den stoppa massinvandringen? De senaste veckornas anstormning ställer saken i ett nytt ljus.

Jag tror att vi alla har haft någon sorts outtalad föreställning om att migrationsministern har ett reglage på sitt tjänsterum där han kan ställa in antalet invandrare per år och att verkligheten anpassar sig till migrationsministerns beslut. Men vid det här laget bör vi ha insett att det inte förhåller sig på det viset. Det är inte Sverige som bestämmer hur många invandrare Sverige ska få. Eller har riksdagen fattat beslut om denna plötsliga tillströmning?

Jag föreställer mig att denna gryende insikt är orsaken till de panikstämningar man numera allt oftare kan iaktta hos sina medmänniskor. Vi har inte kontroll. Sverige har tappat greppet.

Det vore intressant att höra Sverigedemokraterna lägga ut texten om hur massinvandringen ska stoppas. Det räcker inte att sätta upp förbudsskyltar längs landets gränser. Det räcker inte ens att försöka stoppa invandringen med kravallutrustad polis och tårgas, det har visat sig i Ungern och vid Engelska kanalen. För övrigt är Sverige knappast benäget att utöva våld.

Så hur ska det då gå till att stoppa massinvandringen om man skulle vilja det? Jag vet inte. Jag fruktar att det inte går. Förut oroade jag mig för att Sverige inte ville lösa sina problem. Nu undrar jag om vi kan även om vi skulle vilja.

Om man inte som Ungern vill bruka våld måste man tänka sig andra metoder. Vi vet att invandrare särskilt söker sig till Sverige, men vi, i varje fall jag, vet inte säkert varför. Det har troligen inte att göra med att Sverige är ett vackert, glest befolkat land med milsvida skogar där det kan finnas varg och björn. Det har sannolikt inte heller att göra med att det skulle vara enklare i Sverige än i andra länder att hitta ett jobb och bli integrerad. Tvärtom är Sverige, efter vad jag tror mig ha förstått, sämre i de grenarna än nästan alla andra europeiska länder. Däremot tror jag att den toleranta och vänliga stämningen i Sverige kan ha betydelse och dessutom, förstås, det generösa bidragssystemet.

Här kan finnas ett spår. Om den svenska politiken inriktades dels på att göra Sverige mindre attraktivt som invandringsland, dels på att göra alternativen mer attraktiva så har vi kanske en möjlig väg.

Hur gör man för att Sverige inte längre ska vara Europas – kanske vid sidan av Tyskland – Europas favoritland för invandrare? Jag tror förstås inte att svenska folket samfällt skulle bli surt och avogt mot invandrare, men det finns en rad andra saker att tänka på.

För det första kan bidragssystemet göras mindre generöst. Danmark verkar ha gjort det, så det går. För det andra kan regelverket skärpas, exempelvis, som många föreslagit, att endast tidsbegränsade uppehållstillstånd meddelas och att försörjningskravet vid anhöriginvandring skärps. För det tredje kan Migrationsverkets praxis när det gäller alla dem som inte är personligen förföljda och inte kommer från krigsområden – typ eritreaner som vill fly undan landets brutala värnpliktskrav – göras avsevärt mer restriktiv. För det fjärde kan mer beslutsamma åtgärder vidtas mot dem som trots nekat uppehållstillstånd illegalt håller sig kvar i Sverige. För det femte kan man ta bort den extra generösa asylkategorin ”övriga skyddsbehövande” som bara finns i Sverige och medger uppehållstillstånd om det exempelvis förekommer ”svåra motsättningar” i hemlandet.

Poängen är inte i huvudsak att jävlas med dem som tagit sig hit utan att skicka en signal till dem som funderar på att göra det, nämligen att Sverige inte längre accepterar att överutnyttjas som invandringsland. Personer som vill förbättra sina liv genom att flytta till Europa är inga dumskallar. De väger för och emot när de beslutar vart de ska söka sig. Sverige bestämmer självt hur attraktivt det vill vara.

Se på Polen som i denna fråga är Sveriges motsats. Polen vill inte vara attraktivt och har därför inga flyktingar. Jag menar inte att Sverige ska försöka göra sig till ett Polen, bara att varje land faktiskt tycks kunna bestämma en del själv. Det är inte kriget i Syrien som gör att det kommer tusen invandrare om dagen till Sverige, det är den svenska immigrationspolitiken som lockar.

Och hur gör man alternativen mer attraktiva? Jag kan inte komma på något annat än det som alla säger numera, nämligen massiva satsningar på förbättrade förhållanden i Mellanöstern. Där skulle pengarna göra så oerhört mycket mer nytta och långt fler människor skulle kunna hjälpas. Se min räkneövning.