DET GODA STYRET

Krister

Krister Thelin

Den gångna helgen såg slutet på det “avtal” som statsministern drev fram för ett knappt år sedan genom att spela ut extravalskortet – ett utspel som skrämde Kristdemokraterna och Folkpartiet att ta kontakt med regeringskansliet. Dessa partier fruktade mer än andra ett nyval. En viss ironi ligger det därför onekligen däri, att det var just KD som satte kniven i den så kallade Decemberöverenskommelsen. Och som på ett pärlband stämde M, FP och C in i förklaringar, att “avtalet” “was no more”. Monty Pythons sketch med den stendöda papegojan “Norwegian Blue” anmäler sig osökt.

Syftet med “avtalet” – som varken konstitutionellt eller rättsligt förtjänar beteckningen avtal – var att isolera SD och säkra ett minoritetsstyre i riksdagen, i princip fram till 2022. Frågetecknen var många, inte minst nyskapelsen “partikonstellation”, som låste den rödgröna regeringen vid det gamla kommunistpartiet. Kanske låg där en übertaktisk tanke från Alliansen, att med bibehållen blockpolitik driva politiken så långt åt vänster, att väljarna i avsmak skulle välja rätt 2018. Så länge inte författaren till “avtalet” berättar vet vi inte, och den uppgivne huvudförfattaren har ju bara kommit halvvägs.

Nåväl, med “avtalet” avfört har spelplanen i riksdagen förändrats. Kommer det att leda till någon ändring? De senaste dagarna förefaller det som om såväl regering som opposition trevande greppar pjäserna och försöker orientera sig i den nya situationen. Moderaternas förestående stämma – och i mindre grad Folkpartiets landsting därefter – har dock fått ett internt trätoämne mindre. En borgerlig betraktare hade ju hoppats att Alliansen eventuellt skulle vara beredd att rent av ta över regerandet och rikets styre. Gläfsandet på regeringen och trumpetandet om de icke uppfyllda “100 tillkännagivandena” (frågor där riksdagens majoritet, det vill säga Alliansen jämte SD, kört över regeringen) kunde ju tyda på det. Svaret visar sig snart i det utskottsarbete som nu förestår vad avser budgeten. Alliansen kan pressa regeringen i allehanda frågor – om den får stöd av SD. Och vad händer om det läggs ett yrkande om misstroende? SD har flaggat för ett sådant gentemot finansministern, något som får betraktas som ett synnerligen otjänligt försök. Alliansen kommer på sin höjd att lägga ner sina röster och yrkandet ogillas. Men vad händer om ett misstroendeyrkande riktas mot exempelvis bostadsministern Kaplan (MP)? Moderatledaren har förklarat, att misstroendevapnet kan komma att användas (hon tänkte närmast på de icke uppfyllda “tillkännagivandena”) och folkpartiledaren har uppmanat statsministern att frikoppla MP från regeringsansvar. Låt oss testa vad Alliansviljan här förmår.

Statsministern, om vilken jag vill tro att det är en klok och hederlig karl, har hållit presskonferenser och deltagit i besvärjande samlingsspektakel med anledning av den börda som landet bär med ett exceptionellt stort antal asylsökanden. Klagokören från kommunerna – som skall ordna bostäder, skolplatser och allehanda välfärdsnyttigheter åt nykomlingarna – blir alltmer högljudd. Men några beslut kommer inte från den regering som uppges styra landet, bara uppmaningar till samling och hurtiga tillrop om att “vi skall klara detta”. Landet tvivlar, och den goda “samarbetsregeringen” förefaller att ha släppt rodret. Det saknas inte Kassandror som förutser ett snart sammanbrott inom vissa samhällssektioner. Och SD gnuggar händerna. En god regering hade nog aviserat begränsande beslut enligt utlänningslagen (sådana kan fattas), skärpt inre utlänningskontroll och måhända ett beslut att införa kontroll enligt Schengeregelverket vid den inre gränsen, allt i syfte att kortsiktigt staga upp en situation som verkar ha spårat ut. Om nu den godhjärtade regeringen inte förmår göra det nödvändiga, kan vi hoppas att Alliansen klarar det? Med “avtalet” borta finns ju redskapen där. Börja opponera på allvar och var beredda att göra vad ni kan för att ta över rodret! Om nu MP är hindret för den nuvarande regeringen att samarbeta på allvar och fatta en del nödvändiga men obehagliga beslut, se till att få bort de gröna naivisterna från regeringen. Och räds inte väljarna och ett extra val. En opposition med en klar agenda och nyvunnet självförtroende har inget att frukta i den vägen. Ännu finns det tid.