Att offra sitt huvud till Gud

mohamed omar

Mohamed Omar

I söndags (11/10) var jag på Lovecraft-festivalen på Kulturhuset i Stockholm. H. P. Lovecraft var en amerikansk skräckförfattare som var verksam under pulpens, de billiga kiosktidskrifternas, storhetstid. Jag var där för att prata om serieboken ”Necronomicon i Upsala”, som jag gjort tillsammans med tecknaren Rickard Fornstedt. Storyn är inspirerad av Lovecraft, bland annat förekommer den i titeln nämnda svartkonstboken Necronomicon, som han hittat på.

Skurkarna i serieboken tillhör en sekt som dyrkar den fornegyptiska reptilguden Khazamhotep. Det har aldrig funnits någon sådan gud i den verkliga egyptiska religionen. Jag har hittat på honom själv! Men han är inte helt gripen ur luften, liknande gudar finns i både verkliga religioner och i litteratur och film. Khazamhoteps anhängare halshugger människor.

På festivalen träffade jag filmmakaren Henrik Möller. Han visade sin kortfilm ”Att bygga en gud” om en varelse på främmande planet som skapar en staty för att mildra sin ensamhetsångest. När statyn var färdig beskådade varelsen sitt verk och kände att han aldrig mer skulle vara ensam. Han kallade den sin vän ”fast den var dålig på att svara”.

Även om filmen, som också blivit en bok illustrerad av Lars Krantz, utspelar sig på en främmande planet låter motivet bekant. Planeten skulle lika gärna kunna vara jorden och den utomjordiska varelsen lika gärna en människa. Tanken att människan skapade gud är inte ny. Varelsen i Möllers film heter ”Vallondo” och är en ”vallond”. Han skulle lika gärna ha kunnat heta ”Muhammed” och vara en människa. Profeten Muhammed byggde en gud, en osynlig gud, av byggstenar som han hittat i den fornarabiska religionen, judendomen och kristendomen.

I filmen blev sedan statyn tagen ifrån Vallondo och han blev ensam igen. I en stad någonstans i rymden mötte han varelser med ”släta ansikten”. De dyrkade den staty han hade byggt. Framför statyn låg vad som såg ut som en hög av gröna, knotiga frukter, som hade offrats.

”Den är min!” ropade Vallondo. Dyrkarna tog av sig sina masker. De hade inga huvuden! Nu förstod Vallondo att offergåvorna som låg där i en hög inte var frukter utan huvuden!

Att offra sitt huvud till Gud. Att sluta tänka. Man tar av sig sitt huvud och lägger det för sin guds fötter. Det har jag upplevt många gånger på vår egen planet. Ett exempel var när jag för femton år sedan bodde i Mombasa i Kenya. Det är en muslimsk stad. Jag var muslim och gick regelbundet till den lokala moskén. Efter fajr, gryningsbönen, satt jag med i en läsecirkel som läste Koranen och berättelser om Muhammed. Ledaren för cirkeln var en indisk tygförsäljare som också hette Omar, fast i förnamn.

”Om man läser Ayat al-Kursi på morgonen kommer Gud att beskydda dig hela dagen”, läste Omar och alla nickade instämmande. Ayat al-Kursi eller ”Tronversen” är ett stycke i Koranen som anses besitta många övernaturliga egenskaper. Omar läste Ayat al-Kursi varje morgon.

En morgon efter bönen samlades läsecirkeln som vanligt. Omar var inte där. Jag undrade vart han var. De andra tittade på varandra. Ingen av dem visste. Nästa dag var han också frånvarande. Jag frågade vad som hänt. Då sa en av dem: ”Omar blev rånad igår morse när han var på väg till moskén.”

Det visade sig att han var ganska illa däran. Förutom att bli rånad hade Omar blivit misshandlad och låg på sjukhus. I cirkeln fortsatte vi att läsa berättelsen om att den som läser Ayat al-Kursi kommer att stå under Guds beskydd. Utan kommentar, utan kritik. Alla kände till vad som hade hänt Omar, men ingen talade om det. Vi hade offrat våra huvuden åt vår Gud.

En annan gång läste vi i cirkeln en berättelse om en annan Omar, Muhammeds trogne följeslagare och den andre kalifen. Före sin omvändelse till islam hade han byggt en gudastaty av dadlar. De flesta araber i Mecka var polyteister innan Muhammed införde den strikta monoteismen. Omar dyrkade sin staty. Men en dag greps han av stor hunger och hade ingen tillgång till mat. Då åt han upp sin gud. Den som läste berättelsen för oss log hånfullt. ”Ser ni så dumma avgudadyrkarna var?” sa han. ”De trodde på gudar som själva hade skapat. Gudar av trä, sten och till och med dadlar! Gudar som inte kunde tala!”

Meningen var att vi som muslimer skulle känna oss välsignade. Vi var ju så mycket bättre och klokare än de dumma avgudadyrkarna. Men för mig själv tänkte jag: ”Men vår gud kan ju heller inte tala…Jag har inte hört honom.”

Den tanken kunde jag dock inte yttra. Det hade varit hädelse. Jag vet vad de svarat: ”Du har inte hört honom, men vår Gud har talat till Muhammed. Han har uppenbarat Koranen!” Vad skulle jag svara på det? Skulle jag säga att jag inte tror att Koranen är Guds ord? Då hade jag inte längre ha räknats som muslim. Jag lade mitt huvud på offeraltaret och teg.

Saken är den att avgudadyrkarna skulle kunna säga samma sak som profeten Muhammed: att deras gudar av trä, sten och dadlar hade talat till dem. Påstående står mot påstående. Ingendera sidan kan bevisa att deras gud har förmågan att tala. Jag skulle kunna påstå att min gud, den fruktansvärda reptilguden Khazamhotep, har talat till mig. Jag kan dock inte bevisa det.

Muhammed och de som trodde på honom slog sönder de synliga gudarna i Mecka och så småningom i hela Arabien. Det sörjer jag. Inte för att de gudarna kunde tala eller hade någon verklig kraft, utan för att de vittnade om människans fantasi och konstfärdighet. De var mänskliga skapelser och som sådana har de ett stort värde. De var människans avbilder. De kan liksom Ayat al-Kursi inte bevara någon människa, men är väl värda att bevara.

14 reaktioner på ”Att offra sitt huvud till Gud

  1. Anders skriver:

    En fantastisk text. Jag läste själv de nordiska gudasagorna igen i somras, härliga och medryckande i sin fantasi och kreativitet. Även de har saker att säga om de mänskliga tillståndet, liksom de andra gudar som den abrahamitiska guden trängt undan och dödat i judiska, kristna och muslimska länder och grupper.

    Men en sak tänkte jag på. Är du rädd på något plan för att skriva denna text? Det här är inte långt ifrån avgudadyrkan – att se Allah som skapad av människan och att jämföra den guden med andra gudar. Du är ju inte kafir utan själv muslim, och för de rättrogna är straffet för detta döden. Även i Sverige finns det en och annan salafistisk dåre som jag tänker skulle se denna text som en dödssynd…

    Gilla

    • Rolf skriver:

      Med detta resonemang talar alla ”gudar” till sina anhängare. Det är alltid en människa som tolkar Jesus, Allah eller någon annan ”gud”. Mohammed Omars text tycker jag belyser just detta, man offrar sitt huvud, och om man blir lycklig på grund av detta är det väl bra. Viktigt är då att notera, försök inte pressa på andra människor denna din personliga insikt. Resultatet kan man se genom historien då det begåtts otaliga övergrepp i religionens namn.

      Gillad av 1 person

      • Sture skriver:

        Det gör de inte alls. Titta på videon innan du uttalar dig. Det är alltid människor som tolkar allting – så även inom vetenskapen. Finns inte ett experiments som inte har ”tolkats” av vetenskapsmannen. Ändå talar vi om vetenskaplig ”kunskap”. Och jag försöker inte alls pressa på andra människor min personliga insikt. Vad de tror på får de sköta själv. Men det är inte lätt att vara ateist idag – med tillgång till hela Internet. (jag har själv varit ateist under en stor del av mitt vuxna liv). Man får hålla hårt för öronen, blunda eller stoppa huvudet i sanden. Om du vill fortfara att göra det, så är inte detta mitt bekymmer. Jag försäkrar.

        Gilla

    • Sven Ekeberg skriver:

      Apropå vetenskap och tolkningar (går ej att svara på ditt inlägg längre ner):

      Det som skiljer naturvetenskapliga tolkningar från religiösa fantasier och psykoser är att de förstnämnda är specifika och reproducerbara, d v s kan upprepas med identiskt resultat om och om igen. De religiösa upplevelserna är däremot alltid anekdotiska, ospecifika, subjektiva, och utgör därmed i princip vetenskapens direkta motsats.

      Så enkelt är det faktiskt.

      Gilla

  2. Lennart Bengtsson skriver:

    Människans svaghet att tro på föreställningar om tillvaron är både hennes styrka och svaghet. Endast ett fåtal har intellektuell disciplin att hålla orimliga uppfattningar i band. I vår tid ersätts religion med annat som tron på omöjliga politiska/religiösa idéer vilka inte minst under de senaste 100 åren utmanat mänskligheten. Om man nu nödvändigtvis behöver en religion finner jag personligen den grekiska eller nordiska gudavärlden mer tilltalande, då man har möjligheten att vända sig till flera gudar ungefär som ett barn som växer upp i en storfamilj där det normalt alltid finns en positiv och förlåtande individ. Låt oss därför gemensamt överge de i mitt tycke osympatiska abrahamitiska religionerna och finna något mer sympatiskt och kanske något som är fullt av glädje, humor och mänsklig värme.

    Gillad av 1 person

  3. Mats Jonsson skriver:

    Ungefär tre mil norr om Älvdalens kyrkby i Dalarna finns en alldeles riktig avgudabild. Det är kanske den enda i Sverige som fortfarande fungerar. Bilden är en kvinnofigur i naturlig storlek och kallas Balzerjungfrun efter den närbelägna fäboden. Dit går människor och offrar en slant eller kanske en blomma för att få turen med sig vid älgjakten mm.Den som passerar förbi utan att offra någonting kan råka illa ut. Tex ramla ner i älven och drunkna. Om man vill veta hur man tar sig dit är det inte lönt att fråga i turistupplysningen. Men jag tror inte, att denna härskarinna över alla skogsrån eller hur man ska beteckna henne är en gud som man offrar huvudet för. Snarare är det väl fråga om en ”utifall- gudomlighet” så att säga. Det kan inte skada att man lägger en slant i penningpungen som hon har om livet. För säkerhets skull liksom.Utifall att det skulle finnas något därbortom.Var går egentligen gränsen mellan religion och folklore?

    Gillad av 1 person

  4. MartinBohman skriver:

    Intressant och mångbottnat. Personligen har jag inga större sympatier för någon religion utom möjligen Buddismen. Här finns i princip ingen gudsgestalt alls, utan allt handlar om att finna inre frid och lära sig leva med livets ofullkomligheter.

    Men även här ser man vilket starkt behov människorna har av religiösa ritualer och en gud att dyrka — i praktiken dyrkas Buddha som vore han en gud.

    Gilla

  5. Apg17 skriver:

    Intressanta anekdoter som exemplifierar islams självgoda verklighetsflykt.

    Muslimer indoktrineras redan i barndomen till en herrefolksmentalitet. I artikeln exemplifierat av Omars upplevelser i en koranskolan i Mombasa. Hånleenden, rädsla att ifrågasätta muslimska auktoriteter och att bli utesluten, en otrogen.

    Muhammed uppmanade sina följeslagare att döda dissidenter. Rädslan är fullt förståelig. Såren sitter djupt kvar. Till den grad att Omar i vuxen ålder inte lämnar islam. Istället romantiserar, relativiserar och mytologiserar han bort sina högst rationella tvivel på Muhammeds profetskap.

    Gilla

  6. Jan W skriver:

    Ja, detta har länge förvånat mig. Om nu gud har skapat människan med förmåga att tänka varför skulle han önska att människor inte använder den förmågan?

    Varför inte använda sin förmåga att tänka när man undrar hur man bör leva sitt liv?

    Prelaterna, i vid mening, säger: Du skall inte tänka själv. Du skall göra det vi säger. Det vi (prelater) säger följer av vad någon skrev för tusentals år sedan. (Hävdar i alla fall vi prelater.)

    Urkunder och traditioner kan självklart utgöra en viktig inspirationskälla till funderingar för hur man bör leva sitt liv. Men varför gav gud alla människor förmåga att tänka själva om han inte önskade att vi skulle använda den förmågan. Borde inte troende fråga sig det?

    Och varför är så många människor beredda att offra förmågan att tänka och blint följa någon annan.

    Gilla

  7. Sixten Johansson skriver:

    Gudar har ju uppfunnits i många syften, dels för att ”förklara” naturens mer skrämmande sidor, dels för att vinna makt. En stamhövding har haft den fysiska övermakten. Någon smart person inser att en mäktig gud blir en stark och bra medhjälpare. Som profet / överstepräst får han makt över individer (i synnerhet kvinnor) och kan även tvinga hövdingen att dela makten med honom – ofta till ömsesidig fördel. Så har kampen om makten eller delandet av den böljat i årtusenden. Märkvärdigare än så behöver det inte vara från början.

    Sedan har ju riter och formler viktiga funktioner. Än i dag uppfinner icke-religiösa människor egna riter, helst kollektiva. Dessa kanaliserar starka känslor, tydliggör viktiga övergångar i livet.

    Ju mer medvetandet utvecklas, ju starkare blir sannolikt den existentiella ångesten. Då är det enklast att ”offra huvudet”. Om man inte vill eller inte behöver tänka själv behöver man heller inte reagera mot religionens absurda eller inhumana sidor. Om Gud är en absolut autoritär Fader behöver man aldrig bli vuxen och tänka själv. Att den livslånga barnsligheten lockar ser man ju inte minst i vår tid, eller hur?

    Levnadsregler skapas av ledarna i något bestämt kollektiv i en viss miljö under en viss period. Om de kopplas till en evig Gud cementeras de och blir mycket svåra att förändra. Varje förändring uppfattas som ett brott. Själva tanken att en Gud skulle kunna fastställa levnadsregler är i sig absurd. Om en gud inte lever som en människa kan guden omöjligt vara mänsklig och lyda under människans livsvillkor. Då blir ju gudens ”levnadsregler” också ”omänskliga”!

    För att lösa det dilemmat har många religioner gestalter som delvis är människa, delvis gud. Det gör dem ju ganska sympatiska för den som inte vill ”offra huvudet”. Kristendomen är väl egentligen främst en tillbedjan av en myt och en kyrka. Själv tycker jag att Jesus som person verkar mycket intressantare och mer inspirerande än både Kristusmyten och kyrkan.

    Hela livet har andliga dimensioner, det är helt ofattbart att vi lever här mellan kosmos och mikrokosmos. När vårt medvetande väl kan klara av att hantera det uppstår oändliga möjligheter att börja tolka Jesus och alla andra stora tänkare och all stor vetenskap med både vårt hjärta och vårt huvud. Ingen människa i världen skulle då behöva offra någotdera.

    Gilla

  8. Lennart Göranson skriver:

    Mycket glädjande att den här diskussionen nu förs utifrån muslimska utgångspunkter. När det gäller kristendomen skedde brytningen med traditionen i vårt land för 65 år sedan, med start i Ingemar Hedenius bok Tro och vetande.

    Förnuftsresonemang leder naturligtvis till slutsatsen att den traditionella utformningen av de abrahamitiska religionerna kräver att man ”offrar sitt huvud”. Men människan är inte bara en tänkande varelse utan också en kännande. Det finns också i vår tid många som känner behov av en andlighet, men har svårt att förena den med gammaldags dogm. Hur skulle då en ”önskereligion” kunna se ut som passar vår tid? Den saken diskuterar jag i det här blogginlägget. http://www.skronsakslandet.se/Skronsakslandet/Blogg/Poster/2013/12/31_Ja%2C_vad_ska_man_tro.html

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.