Patrik Engellau

En bibliotekarie i södra Sverige som jag råkar känna berättade samma historia som man hört om från andra bibliotek. Det hade kommit gäng med invandrarungdomar och fört liv, ställt till ofog, knarkat och bråkat. Ibland uppstod handgemäng och när personalen förmanade ungdomarna fick de motta hätska tillvitelser om rasism. Det slutade med att biblioteket måste ha en stadig, uniformerad ordningsvakt på plats under hela öppettiden. ”Så fruktansvärt dyrt och sorgligt att det ska behövas”, suckade min bekant, ”man vad hade vi för alternativ?”

Människans hjärna, även min, fungerar ibland som en pavlovsk hund. Hunden var van att en klocka ringde när den fick mat så när klockan började ringa trodde hunden att den skulle få mat. När det kommer flyktingar från MENA-området slutar det med uniformerade ordningsvakter, så om man upptäcker uniformerade ordningsvakter börjar man leta efter flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika.

Svenska Dagbladet rapporterar att man numera måste ha väktare på akutmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Min inre pavlovska hund reagerar omedelbart och jag snabbläser artikeln för att få reda på om några MENA-flyktingar är inblandade. Gissa om jag får reda på det. Du gissade antagligen rätt. Svaret är nej. Som alla vet skriver inte tidningarna om sådant.

Jag läser artikeln flera gånger för att försöka förstå. Det hela är mycket förvirrat men det verkar koka ned till besvärande långa nattliga kötider på akutmottagningen som sjukhuset försöker lösa genom att skicka patienterna till andra sjukhus. Barn- och äldrelandstingsrådet Ella Bohlin säger att sjuksköterskorna sitter i butikskassor i stället för att jobba inom vården och uppmanar dem att komma tillbaka.

Jag försöker göra mig begrepp om hur det kan uppstå sådant tumult bland föräldrar med sjuka barn att sjukhuset måste tillkalla väktare. Det går inte in i min hjärna. Jag har aldrig upplevt sådant. Jag har väl suttit och suckat över väntetider på akuten, men jag kan inte föreställa mig handgripligheter – annat än just om det kommit in folk från kulturer med annat köbeteende än det normalt svenska.

Många människor vet vad som faktiskt inträffat och skulle kunna berätta, till exempel den intervjuade chefen för barndivisionen på Huddinge sjukhus, till exempel de föräldrar som var närvarande på akuten när bråken pågick, till exempel barn- och äldrelandstingsrådet, till exempel all annan personal på de berörda sjukhusen som såklart har pejl på vad som sker och så, naturligtvis, den journalist som skrev artikeln.

Men journalisten tycker inte att jag ska förstå dessa märkvärdiga händelser. Jag vet precis varför jag inte anses böra betros med sådan information. Etablissemanget menar nämligen att jag kan bli fientlig mot invandring om det rapporteras att invandrare ligger bakom obehagliga händelser.

Bortsett från att etablissemangets förhållningssätt gentemot mig som medborgare är oförskämt och nedlåtande är det i dagens läge troligen kontraproduktivt. Idag utgår nämligen en normal medborgare enligt den pavlovska hundprincipen från att varje illdåd och annan besvärande incident orsakas av invandrare. Jag märker det på mig själv. Oreflekterat tar man det som en självklarhet att det är invandrare som ligger bakom vartenda mord, rån och våldtäkt, vilket naturligtvis inte är med sanningen överensstämmande.

Jag tror att media skulle främja invandrarnas sak om de la korten på bordet och gav svar på de frågor medborgarna har så att allmänheten inser att inte allt ont beror på invandringen.