Helena Edlund

Min salig mormor var en mycket vis kvinna, på det där speciella och ytterst jordnära sätt som man blir vis på när man är sprungen ur bönder som överlevt i generationer på barkbröd (nåja) och getmjölk. De norrländska skogarna danar karaktärer som inte har mycket till övers för dravel, som min mormor hade uttryckt det.

När saker och ting behövde sägas, så sa man helt enkelt som det var. Rakt upp och ner. Utan knussel. Det fanns uttryck för det mesta. Och när man satt fast i en sjusärdeles knipa, så fanns det ett bra uttryck för det också: Att sitta fast med tissen i mangeln.

Huruvida någon av mina kvinnliga anfäder de facto vid något tillfälle fastnat med sitt bröst i en mangel fick jag aldrig veta, men man behöver inte vara i besittning av en alltför livlig fantasi för att förstå allvaret i en sådan situation. Har man tissen i mangeln behöver man hjälp, och det snabbt. Det är, i en sådan situation, inte läge att komma med en Treo, en klapp på axeln eller några uppmuntrande ord. Då vill man komma loss. På riktigt.

Om Moder Svea kunde tala med rösten av en norrländsk bondmora, skulle hon med stor sannolikhet låta meddela att hon fastnat med tissen i mangeln.

Sverige skördar nu frukterna av att under många år haft en av världens mest generösa asyllagstiftningar med permanenta uppehållstillstånd, i praktiken kravlös anhöriginvandring och en politik som gett nyanlända snabb och fullständig tillgång till landets välfärdsapparat. Vi har strävat efter att vara en humanitär stormakt och att inte göra skillnad på människor – vilket är en god och hedervärd inställning. Vi har lyckats forma ett av världens minst rasistiska och mest välfungerande och toleranta samhällen och det har vi all rätt att vara stolta över.

Men.

”The road to hell is paved with good intentions” konstaterar nu till och med Expressen där Mats Larsson menar att Sverige uppenbarligen saknar förmåga och beredskap att leva upp till sin välkomnande inställning nu när allt fler människor i världen har ekonomiska och praktiska möjligheter att bege sig hit.

Att det inte handlar om någon tillfällig våg av flyktingar klargörs av bland annat Eurostat som visar att endast 21 procent av alla asylansökningar i EU lämnas in av syrier. I Sverige är siffran högre, 35 procent, eftersom Sverige ger PUT åt alla med syriskt medborgarskap. Övriga är i huvudsak ekonomiska migranter som söker en bättre framtid för sig och sina barn.

Jag förstår dem. Jag skulle ha gjort likadant om jag varit i deras skor. När allt kommer omkring har jag varit oändligt tacksam över att få åka hem till tryggheten i Sverige när jag på plats bevittnat misären i Afghanistan, Nordafrika eller på Balkan.

Den senaste veckan uppges 8 899 personer ha sökt asyl i Sverige. Hur många som inte låter registrera sig eller vilka dessa personer är, är okänt. Vi vet däremot att Migrationsverket har aktiverat sin krisplanläggning och att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har fått i uppgift att utreda hur Sverige skulle påverkas av en ökning av antalet migranter till 4 000 personer per dag under det kommande året. Ett sådant scenario innebär ett inflöde av 1 460 000 personer per år till Sverige.

Att påfrestningen på samhället redan nu är enorm tydliggörs av att Försvarsmakten den 6 oktober fick i uppdrag att planera för att insatsförbanden ska delta i mottagande och registrering av migranter. Samtidigt som allt fler röster menar att Sverige står inför en systemkollaps, där kommunerna saknar såväl ekonomiska som praktiska möjligheter att utföra det som staten ålägger dem, tydliggör regeringen sin vision för Sverige genom att göra – ingenting.

 

Fredagens presskonferens kungjorde inget nytt lucia-beslut, utan bestod av samma gamla ramsa som tidigare. Nyckeln tycks fortfarande vara att alla länder i Europa måste hjälpa till – men det har ju länderna tydligt signalerat att man inte avser att göra? Alltså väljer staten att lägga ännu mer ansvar på kommunerna – som redan signalerat att de inte klarar av ens den nuvarande situationen.

Desperate times calls for desperate measures och nu planerar alltså Sveriges regering för byggandet av gigantiska tältläger på svenskt territorium. Sverige kommer alltså att försvara öppna gränser och fri migration genom att låta människor byta tältläger i Jordanien mot tältläger i Jämtland. Det är självfallet tänkbart som en temporär krislösning, men som nämnts ovan tyder inget på att migrantströmmen kommer att minska.

Det tycks således finnas ett antal obesvarade frågor. För vad händer när tältlägren är fulla? När vi efter ett år har 1,5 miljoner människor boendes i flyktingläger – vad gör vi med dem som kommer år två, år tre och därefter? Nya konflikthärdar kommer ju tyvärr att tillkomma i världen och klimatförändringar kommer tvinga ännu fler att lämna sina hem.

Så hur många miljoner ska bo i flyktingläger och hur länge? Hur ska dessa människor få tillgång till utbildning, sjukvård, sanitet? Hur hanterar vi säkerheten i, och runt, dessa läger? Dessutom, en inte helt irrelevant fråga: Hur kommer människor som satsat allt de äger och har på att få en bättre framtid i Sverige reagera på beskedet att de ska bo i tält i minus 20 grader och djupsnö?

Gissningsvis inte med någon större entusiasm.

Jag vet att jag inte skulle vilja bo i ett tältläger med mina barn och jag kan därför inte försvara att någon annan ska behöva göra det heller. Den socialdemokratiske opinionsbildaren Johan Westerholm menar att det är tänkbart att regeringens nästa steg blir att införa den lagstiftning som formulerats i den statliga utredningen SOU: 1993:89 ”Massflykt till Sverige av asyl- och hjälpbehövande”. Den innebär att staten kan tvångsrekvirera privatbostäder för att ge flyktingar tak över huvudet.

Det är en spännande tid som väntar, och då har jag inte ens frågat mig hur regeringen tänkt sig det där med välfärden? Det faller ju på sin egen orimlighet att befolkningen kan ökas med 1,5 miljoner per år, där alla ska få tillgång till utbildning, barnbidrag, försörjningsstöd, pensioner och så vidare.

I mina öron vittnar fredagens presskonferens om en allt annat än humanitär inställning både till de människor som är på väg till Sverige, och till dem som redan befinner sig här. Snarast är det den humanitära stormaktens undergång vi hört presenteras.

Samtidigt har Sveriges statsminister förklarat att ”vi kan klara det”. Men kan vi verkligen det, eller lider Sverige av så svår humanitär megalomani att vi stjälper när vi hjälper?

Världen brinner, 60 miljoner människor beräknas befinna sig på flykt. Matbristen i konfliktområdets flyktingläger tvingar hundratusentals människor att välja mellan att stanna och svälta eller återvända hem och slaktas av IS. De som har ekonomiska möjligheter kan anlita flyktingsmugglare och riskera livet för att försöka ta sig till Europa – bara för att välkomnas i ett tältläger i svenskt vinterlandskap. Våra kommuner vädjar om hjälp eftersom de inte klarar av att utföra sina skyldigheter gentemot medborgarna. Samhällssystemen faller samman och samhällskontraktet är uppsagt. Våra gränser står vidöppna och vi har inte en susning om vem som är offer och vem som är förövare bland dem som anländer.

Moder Svea sitter med tissen i mangeln. Kan någon vara vänlig att trycka på nödstoppen?