Helena Edlund

Vad är det som händer?

Allt tycks handla om migrationsströmmarna och vart jag än vänder mig, vem jag än talar med, så möter jag samma frågor, samma frustration gränsande till uppgivenhet.

Många tycks dela min erfarenhet av att samhället förändrat sig så mycket och så snabbt att vi inte längre känner igen oss, samtidigt som det just nu existerar en påfallande dissonans mellan bilden av verkligheten och vår egen upplevelse av samma verklighet.

Samtidigt som jag möts av media, politiker och självutnämnda sakkunniga som tycks vilja tapetsera hela Sverige med Keep Calm and Carry On-skyltar, så är det ju inte det mina sinnen säger. Det spelar ingen roll hur många artister som häcklar de tvivlande från sina platser i rampljuset – det är inte lugnt.

Alldeles oavsett vad vi tycker om det, så går det inte längre att förneka att vi står inför genomgripande samhällsförändringar. Att hävda något annat kan i bästa fall ses som naivt och verklighetsfrånvänt. Det handlar om enkel matematik – begränsat mängd resurser ska räcka till många fler och då kan inte alla få lika mycket som förr.

Vi ser redan hur de som länge hävdat att man inte ska ställa grupper mot varandra gör just det.

På Stockholms Central nekas hemlösa och andra behövande att komma fram till borden med mat och dryck – bara flyktingar får äta sig mätta. Eleverna på Björklidens särgymnasium kastas ut för att ge plats åt flyktingar. Oxelösunds enda hotell förvandlades mer eller mindre över en natt till flyktingförläggning och företag tvingas lägga ner verksamheten med någon dags varsel när fastighetsägare väljer att hyra ut till Migrationsverket. Inga åtgärder tycks dock tillräckliga och nu förbereds regelrätta flyktingläger för tiotusentals boende.

Migrationsverket kollapsar under trycket av asylsökande och poliser rapporterar att man inte har en aning om hur många som varje dag kommer till Sverige eller vilka dessa personer är eftersom många väljer att inte låta registrera sig.

Det innebär självklart enorma påfrestningar för kommunerna, där många nu har slutat att tala om ”utmaningar” och istället rapporterar att de inte klarar av att förse invånarna med så basala ting som skolgång, förskola och tak över huvudet.

Låt oss ta skånska Trelleborg som exempel. Till kommunen, som har 43 000 invånare, har 14 100 asylsökande anlänt under 21 dagar. Inget tyder på att antalet kommer att minska, snarare tycks antalet öka för varje dag. Kommunen tar nu emot drygt etthundra ensamkommande flyktingbarn per dag, man måste öppna ett nytt boende varje dag och man har bland annat gjort om kommunens ishall och Serresjökolans idrottshall till flyktingförläggningar.

Kommunen meddelar på sin hemsida att man i torsdags skickat ett brev med vädjan om hjälp till migrationsminister Morgan Johansson, Migrationsverket, Länsstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting.

I brevet, som är undertecknat av kommunstyrelsens ordförande Torbjörn Karlsson och tf kommundirektör Agneta Sjölund, konstateras att det är stor risk att den ordinarie verksamheten och samhället drabbas, att kommunen inte kan uppfylla sitt ansvar för myndighetsutövning i förhållande till de ensamkommande samt att man inte förmår ge alla asylsökande tak över huvudet trots att människor nu förläggs i lokaler som till och med saknar brandskydd. Brevet går att läsa som pdf här.

Tidigare har Filipstads kommunalråd Per Gruvberger larmat om att kommunen inte klarar av flyktingmottagandet och beskrivit situationen med ord som orimlig och ohållbar. Olofströms kommun valde en oortodox satsning och skickade ut vad man betecknade som ett nödrop på Facebook för att få personer att ställa upp för ta emot ensamkommande i sina hem. I Valdemarsvik har en ledamot i kommunfullmäktige slagit larm om att det krisar både gällande bostäder, skolor och förskolor.

Jag frågar mig hur värdigt och humanitärt det är att människor nu förläggs överallt där det finns fysisk plats? Det är trångt, ohygieniskt och bäddat för konflikter. Att 18 personer delar på en toalett är inte ovanligt och efter den senaste förtätningen disponerar en flykting i Malmö en bostadsyta motsvarande två (!) kvadratmeter. En gris i ett grisstall disponerar, som jämförelse, sex kvadratmeter.

Av de ensamkommande som placeras hos påstådda släktingar, tvingas kommunerna omplacera två av tre barn akut eftersom de används som pigor eller lever under oacceptabla förhållanden. De massiva behoven av familjehem innebär att kommunerna inte hinner med att göra ordentliga utredningar.Är det någon som kommer ihåg åttaåriga Yara? Frågan är kanske inte så mycket om utan när en liknande tragedi inträffar igen.

Så vad är det som händer? Det är enkel matematik. Samhället förändras, nya behov uppstår och de begränsade resurserna måste fördelas. För att fördela resurserna måste de ansvariga prioritera mellan grupper av människor med olika behov. För att kunna prioritera, tillmäts grupperna olika värden och ställs sedan mot varandra. Den svagaste förlorar.

Betraktaren konstruerar mekanismer för att hantera och rättfärdiga det som sker – valen måste ju vara korrekta, annars skulle de väl inte göras? Det görs ju för en god sak?

Hur det gått i de samhällen som sysslat med sådant har vi sett förr, men om detta må vi icke tala.

Faktum är att en stor del av den förvirring jag känner, bottnar i det outtalade men tydliga kravet att antingen jubla över utvecklingen eller att vara tyst. För oss som använder det skrivna ordet som uttrycksmedel har kravet på att rätta in sig i ledet ökat, från att vara påtagligt till att vara i det närmaste absolut.

För egen del har mina texter här på Det Goda Samhället inneburit att jag fått ta emot ”goda råd”, lämnade ”i all välmening” och ”av omsorg om mig och min familj”. Vore det inte bäst att sluta skriva? Det kan ju tolkas illojalt – och konsekvenserna… Ja, det vore väl oerhört tråkigt om jag skulle förlora mitt jobb..?

Så jag har frågat om jag skriver något som är fel? Kränkande? Strider texterna mot svensk lag? Nej. Men det anses olämpligt att lyfta frågorna eller peka på vad som faktiskt händer.

Ibland har jag fått nypa mig i armen för att inse att jag inte drömmer och att detta sker i samma land som jag under hela min skoltid fått lära mig att betrakta som själva uppenbarelsen av yttrandefrihet, tryckfrihet och demokrati.

Något har hänt. Jag har inte flyttat, men jag bor i ett annat land. Ett land i förvandling. Ett land där kommuner vädjar om hjälp. Ett land där människovärdet devalveras, där de svagaste förlorar när resurserna tryter och där vi förväntas att stillatigande se på.

Det oroar mig. Det oroar mig mycket.