Lena Adelsohn Liljeroth

”Höjda skatter som slår mot medelklassen” var rubriken häromdagen på en kritisk artikel i DNs ekonomibilaga, där Johan Schück kommenterade regeringens budget. I kulturbilagan skulle en motsvarande rubrik kunnat lyda ”Höjda skatter som slår mot kulturen!” Men det kommer troligen aldrig att hända, hur sann utsagan än är.

För i kulturkretsar omhuldas fortfarande föreställningen att kulturen är ett samhälleligt åtagande, att kommersialisering är av ondo, att höjda offentliga bidrag är en förutsättning för fritt skapande och ett rikt kulturliv samt att omfördelningar inom kulturbudgeten är synonyma med ”slakt” och ”nedläggningar” av de verksamheter som kan få sänkta bidrag. De som får mer pengar ligger lågt för att inte i onödan väcka avund.

Jag är däremot uppriktigt glad över att min efterträdare Alice Bah Kuhnke (MP) höjer biblioteksersättningen, det vill säga den summa författaren får för utlån av hans eller hennes verk liksom över fortsatta satsningar på läsning och kultur för unga. Jag vet också hur roligt det är att kunna presentera höjda anslag för sektorn i stort. Det är då – men nästan bara då – som en politiker får beröm.

Däremot har det förhoppningsvis inte undgått någon medveten samhällsmedborgare att samma – röd-gröna – regering också höjer skatterna för det stora flertalet arbetande. Minskat jobbskatteavdrag och ändrade brytpunkter innebär att alla som tjänar över 37 000 kr i månaden får mindre kvar efter skatt, ett krav från vänsterpartiet. Detta innebär sannolikt också – för flertalet svenskar – färre konsertbesök, färre biobesök och färre bokinköp.

Offentligt stöd är förvisso avgörande för att vi ska kunna ha till exempel bibliotek, konserthallar, museer och arkiv. Fortfarande är det så att kultursektorn faktiskt till två tredjedelar finansieras av medborgarna/skattebetalarna själva.

I Sverige har vi ökat vårt kulturdeltagande sedan 2007 så pass att vi, i den senaste EU-statistiken (från 2013), faktiskt ligger i Europas topp! En viktig förklaring till detta är att vi har haft råd att ta del av kultur; köpa ett konstverk, gå på teater och balett, lära oss dansa samba eller spela gitarr. Alliansregeringens politik var sannerligen inte perfekt i alla dess delar men jag försvarar skattesänkningarna, just därför att de ökade människors möjligheter att använda sina intjänade pengar efter egna önskemål. Och en inte oväsentlig andel kom faktiskt kulturen till del!

Att höjda skatter bland annat ska finansiera fritt inträde på vissa museer i Stockholm kommer säkert att påverka besökssiffrorna positivt. Glädjande för turisterna och många andra som i vanliga fall, utan knot, brukar betala sin redan rejält subventionerade entrébiljett. Men många, inte minst Myndigheten för kulturanalys, ställer sig ändå mycket tveksamma till om detta kommer att ha någon större betydelse för dem som ändå inte brukar söka sig till de statliga museerna. Trots allt är det spännande utställningar som drar besökare – avgifterna spelar en försumbar roll.

Fri entré till vissa museer är egentligen ingen stor fråga, men de 80 miljoner kronor som avsätts och som ändå inte kommer helt kunna kompensera museernas inkomstbortfall, hade i en pressad ekonomi kunnat göra betydligt större ”nytta” i skolornas kulturarbete. Detta sörjer jag, men som stockholmare är det naturligtvis trösterikt att den höjda skatt jag nu kommer att få kompenseras med att jag kan gå gratis på Moderna museet.