Nils Lundgren

DN:s huvudledare den 18 september handlade om Finlands ekonomiska kris som just då utlöste strejker och hårda politiska och fackliga motsättningar. DN konstaterar: ”Medan jämförbara länder repar sig från den globala krisen har finsk ekonomi en hög och fortfarande stigande arbetslöshet. Tillväxten har varit noll sedan finanskrisen bröt ut (dvs. sedan år 2008, min anmärkning), och statsskulden stiger.”

Asymmetriska chocker är inte att leka med

DN påpekar helt korrekt att Nokias kris, pappersindustrins avsättningsproblem och den stora ryska handelspartnerns djupa ekonomiska nedgång är de viktiga förklaringarna till Finlands kris. Dessa bakslag har inte vållats av euromedlemskapet, utan är perfekta exempel på så kallade asymmetriska chocker, dvs. ekonomiska kriser som inte slår allmänt i OECD-området utan drabbar ett enstaka land. Det var risken för sådana asymmetriska kriser som var huvudargumentet mot en europeisk valutaunion i den vetenskapliga och politiska debatten under 90-talet. Varför?

Jo, när ett land drabbas av en asymmetrisk ekonomisk kris måste det genomföra en real devalvering, det vill säga sänka sina arbetskraftskostnader jämfört med sina konkurrentländer för att skapa en rimlig konkurrenskraft som möjliggör återgång till full sysselsättning, stabila offentliga finanser och stopp för skuldsättning mot omvärlden.

Externdevalvering kräver egen valuta

En real devalvering kan ske på två sätt, extern eller intern. En externdevalvering bygger på att landet har en egen valuta som får falla nominellt mot andra valutor, så att landets arbetskraftskostnader mätt i utländska valutor blir lägre. Därmed stiger konkurrenskraften både i landets exportindustri och i dess importkonkurrerande industri. Investeringarna ökar i dessa för utländsk konkurrens utsatta näringar och sysselsättningen stiger. Därmed ökar skatteintäkterna medan statsutgifterna för arbetslöshetsersättning och olika former av socialt stöd faller. Budgetunderskotten sjunker alltså och bytesbalansen mot omvärlden förbättras, eftersom exporten ökar och importen på marginalen ersätts med inhemsk produktion. Statsskuld och utlandsskuld stiger därmed inte som tidigare och börjar efter hand falla.

En ekonomisk omställning genom extern devalvering, det vill säga att krislandets valuta faller, går ganska fort. Under Sveriges dramatiska ekonomiska kris i början 90-talet steg arbetslösheten från 1,5 procent till 8,2 procent från 1989 till 1993 och den offentliga sektorns budgetbalans gick på samma tid från ett överskott på drygt 3 procent av BNP till ett underskott på nästan 12 procent. (Budgetunderskottet hamnade alltså på grekisk nivå.)

Sverige släppte kronkursen i november 1992 och fick en lysande utveckling redan efter ett par tre år. Landet har sedan dess varit ett av EU:s ekonomiskt mest framgångsrika medlemsländer.

Interndevalvering är mycket plågsam och slår hårdast mot de svaga

En intern devalvering går till så att landet höjer skatter och sänker offentliga utgifter kraftigt. Därmed faller den totala inhemska efterfrågan på varor och tjänster och arbetslösheten drivs upp. Eftersom skälet till att genomföra en devalvering är att försämrad konkurrenskraft redan har lett till hög arbetslöshet, blir denna ännu värre till att börja med. Tanken är nu att den ökade svårigheten att få jobb skall leda till låga eller uteblivna lönehöjningar under en period. Löneökningstakten måste ju bli lägre än i de viktigaste konkurrentländerna. Detta är en process som kan förväntas ta ganska lång tid, åtskilliga år, även under ”normala” förhållanden.

Nu är emellertid förhållandena inte normala. Finlands konkurrenter och viktiga exportmarknader, EU-länderna, är inne i vad som närmast liknar en deflationsprocess. Priser och löner stiger långsamt eller inte alls. En interndevalvering blir alltså i det rådande historiska läget extra plågsam, eftersom den blir så utsträckt i tiden. Det är därför inte bara Grekland, Italien och Spanien sitter fast i arbetslöshet och låg tillväxt utan även det välskötta landet Finland.

Det bör understrykas att både extern och intern devalvering innebär ett fall i reallönerna. Det är själva syftet med processen och uppkommer framför allt genom att importen blir dyrare. Bensin, kaffe, charterresor utomlands, utländska bilar fördyras. Men skillnaden i samhällsekonomiska kostnader mellan de båda varianterna kan vara enorm av två skäl.

För det första därför att interndevalvering kräver hög arbetslöshet under mycket längre tid, vilket innebär en längre period med förlorad produktion och sociala tragedier genom utslagning på arbetsmarknaden. Och i nuvarande historiska läge är som sagt interndevalvering extra kostsam på grund av deflationstendenserna.

För det andra slår en interndevalvering mera ojämnt mellan olika grupper. De som blir arbetslösa blir det under långa perioder, det är de som drabbas mest av lönenedpressning och underminerade statsfinanser leder dessutom ofta till försämrade villkor för arbetslösa i sådana lägen. De som får behålla sina jobb går mycket mera skadeslösa ur interndevalveringens påfrestningar.

En externdevalvering sprider kostnaderna i form av sänkta reallöner mera jämnt över arbetskraften.

Men ingen ställs till ansvar

Det var detta kampen om EMU, den europeiska valutaunionen, gällde. De som såg betydande risker för asymmetrisk ekonomisk utveckling, ansåg att EU:s medlemsländer överlag borde behålla sina valutor som en försäkring mot ekonomiska kriser. De som förespråkade valutaunion förnekade i stort sett sådana risker. Nu vet vi hur det gick.

Varför är nu detta intressant idag? Jo, en välfungerande demokrati förutsätter att medborgarna kan utkräva ansvar av de politiskt styrande. Men de politiker och politiska partier som drev igenom valutaunionen, sitter kvar. Inget ansvar har utkrävts. Och varför har inte media ställt de styrande till svars i nagelfarande intervjuer i press och eter? Jo, därför att hela medievärlden i nästan hela EU ställde upp för projektet. Det är betecknande att DN i sin analys av Finlands läge i förbigående konstaterar att euron ”sannolikt blivit ett hinder för omställningen. En lägre växelkurs skulle ha kunnat gynna tillväxten i nya branscher”.

Sanningen är ju att den svenska pressen nästan utan undantag ställde upp för euron. Inga ledarskribenter kan ställa politikerna till ansvar, eftersom kritiken drabbar även dem själva. Och den som följde hur nyhetsförmedlingen och public service hanterade debatten, vet hur eurokritik hanterades där. Skillnaden mellan opinionsbildning och nyhetsjournalistik var mycket diffus. Europrojektet, som har kommit att hota hela det frihetsprojekt som EU med dess fyra friheter är, stöddes av i stort sett hela makteliten av politiker, medier och ekonomer. Därför ställs ingen till svars.

Frågan är nu om flyktingfrågan räddar makteliten från ansvarsutkrävande för euron eller om den i stället blir förödande slag mot hela EU-projektet. Jag bävar.