Ilan Sadé

Förra helgen publicerade Dalarnas Tidningar en krönika signerad Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop, som tar upp längtan efter praktiskt lagda politiker, vilka ställs mot de rättroende ideologerna. ”Få saker torde ha ett så oförtjänt gott rykte i politiken som att drivas av en djup och innerlig övertygelse”, skriver Santesson.

Texten får mig att tänka på den gamle tyske förbundskanslern Helmut Schmidts bevingade ord: ”Wer Visionen hat, soll zum Arzt gehen.” (Den som har visioner ska besöka läkare.) Jag finner det intressant att en krönika med ett liknande budskap röner så stor uppskattning i sociala medier idag. Det säger kanske någonting viktigt om vår samtid.

Jag har själv ett förflutet som aktiv i ett politiskt ungdomsförbund (CUF), med en aktivitetstopp under andra halvan av 90-talet. Som 17-årig CUF:are visste jag någorlunda exakt hur världen var beskaffad, vilka visioner som skulle förverkligas och vilken politik som behövdes. Vi ansåg oss företräda en ny politisk ideologi kallad ”ekohumanism” och grundidéerna kan sammanfattas som en blandning av ekologism, liberalism och en nypa pacifism. Centerpartiets pragmatiker sågs som bromsklotsar som inte hade fattat grejen.

Det kunde, som synes, ha varit värre. Såhär i efterhand ter sig ynglingens övertygelse om att ha funnit centerpartismens obesudlade själ som ganska gullig. I tonåren är det väl dessutom meningen att man på ett radikalt vis ska ge sig hän åt ett eller annat, och som politiskt intresserad är det förstås politiken som får inslag av revolutionär iver och hängivenhet. Helmut Schmidt hade förhoppningsvis inte skickat oss till doktorn.

Desto mer bekymmersamt blir det med personer som är slavar under sina dogmer när de har hunnit fylla 40. Eller 80, för den delen. Det kan mycket väl förhålla sig så som Santesson befarar: att vi just nu lever i en tid med osedvanligt få pragmatiker i de beslutande församlingarna. De flesta i maktposition inom de politiska partierna är broilers som sällan har gjort någonting annat. Många är påfallande unga, vilket är en förmildrande omständighet i sammanhanget. Men även bland dem som nått medelåldern – var någonstans har vi de praktiska ledarna som månar om landets bästa, med bakgrund i annan sysselsättning och ödmjukhet inför uppdragets svårighet och komplexitet? Varför beter sig även medelålders folkvalda som förprogrammerade robotar, alternativt hetlevrade ungdomsförbundare? Hur har vi kommit dithän att många unga tycks längta efter de gamla tråkiga pragmatikerna, likt barn i dysfunktionella familjer?

Jag finner inga förmildrande omständigheter när det gäller dagens politiska toppskikt. Visst har det länge varit så att anpassliga partikarriärister har tagit ett oproportionerligt stort utrymme i de beslutande församlingarna, men frågan är om det inte är värre än någonsin. Det i en tid då jordnära, lösningsorienterade ledare är mer behövliga än på mycket, mycket länge.