Det finns alternativ till salafismen

mohamed omar

Mohamed Omar

Lördagen den 26 februari 2011 höll jag ett föredrag inför olika somaliska, islamiska föreningar på Folkets hus i Rinkeby. De hade kallat till konferens med anledning av eid milad an-nabi, högtiden som firas i hela den islamiska världen till åminnelse av profeten Muhammeds födelse. I mitt föredrag nämnde jag något om högtiden, men ägnade den mesta tiden åt att kritisera salafismen.

Salafismen är den intoleranta form av sunnitisk islam som ligger till grund för Al-Qaida och Islamiska Staten såväl som den somaliska terrorgruppen Al-Shabaab. Men de allra flesta varianter av salafism förespråkar inte väpnad revolution utan istället lydnad mot överheten. Salafismen, och skillnaderna mellan denna och traditionella former av sunniislam, utgjorde Rinkeby-konferensens tema.

Den islamiska traditionen i Somalia präglades fram till 1980-talet av traditionella former av sunnitisk islam där sufiordnar eller sufibrödraskap var ett viktigt inslag. Sufismen brukar definieras som ”islamisk mystik” men ofta, och det gäller för sufismen i Somalia, liknar den snarare karismatisk lågkyrklighet än Mäster Eckeharts nyplatonska spekulationer.

Jag har bott i Mombasa i Kenya, en stad med stor somalisk befolkning, och där hade jag mycket kontakt med somaliska sufiordnar och deltog även i deras gudstjänster och övriga verksamhet. I vissa typer av gudstjänster eller andakter ingår dans och musik. Dessa gudstjänster avslutades nästan alltid med en gemensam måltid. Jag fick god insyn i både läran och kulturen.

Dessa former av islam är dock under angrepp av en alltmer aggressiv och resursstark salafism som förkastar sufismen och dess olika bruk som ”bida’a” eller ”påfund” utan grund i vad salafiterna uppfattar som autentiska islamiska texter. I Kenya har människor som samlats för att fira Muhammeds födelsedag, ett ”påfund” enligt salafiterna, attackerats med påkar och knivar.

Sufibrödraskapen samlas kring karismatiska ledare, en slags förening av helare och väckelsepredikanter. Relationen mellan ledaren och lärjungen är mycket viktig och när ledaren dör blir dennes grav ofta en vallfartsplats. Salafiterna vänder sig mot vördnaden av dessa helgon och jämställer den med ”avgudadyrkan”. Terrorgruppen Al-Shabaab har förstört många av dessa helgongravar, varav flera är gamla och har kulturhistoriskt värde. De har också dödat sufier.

Den sufism jag mötte bland somalier i Mombasa var inte på något sätt ”liberal” i modern, svensk mening. Den ingick som ett naturligt element i traditionell sunniislam med dess uppfattning av till exempel mäns och kvinnors roller, barnuppfostran och ett mer eller mindre okritiskt förhållningssätt till Koranen och så vidare.

Men den var mer tolerant och inkluderande än salafismen på så vis att den erkände ett bredare spektrum av åsikter. Ett av problemen med salafismen är ju att den reducerar den islamiska traditionens mångfald av åsikter i olika frågor. Sufismen betonar också andra saker. Den inre upplevelsen är viktigare än renlärighet, ritualer är viktigare än dogmer.

I Rinkeby och Tensta i Stockholm finns det grupper av svensksomalier som håller fast vid dessa traditionella former av sunniislam med dess inslag av karismatisk sufism. På Uppingegränd i Tensta finns det även en liten bönelokal, som jag har besökt vid ett flertal tillfällen. Dessa försöker genom debatter och egen missionsverksamhet göra motstånd mot salafismen, men saknar resurser.

För närvarande pågår i Somalia ett regelrätt krig mellan den salafitiska terrorgruppen Al-Shabab och de traditionella sunnimuslimerna som organiserat sig i olika miliser under paraplyorganisationen Ahlus sunna wal jama’a.

År 2011 höll jag alltså föredrag på ett möte med somalier som var motståndare till salafismen i allmänhet och terrorgruppen Al-Shabaab i synnerhet. Det var varken det första eller sista mötet av samma slag. Vad jag vill ha sagt är att det finns levande islamiska miljöer i Sverige som representerar andra tolkningar av islam än den mer synliga och utåtriktade salafismen. Dessa är inte nödvändigtvis ”liberala” i modern, svensk mening. Men de är åtminstone mer toleranta och inkluderande i förhållande till salafismen.

Här finns en uppgift för journalister och opinionsbildare att bekanta sig med dessa miljöer och försöka lyfta fram deras perspektiv istället för att – som man nästan alltid gör – vända sig till de mer synliga och resursstarka islamiska organisationerna och därmed bidra till att normalisera och legitimera deras salafitiskt präglade tolkningar av islam.