Gästskribent Anna-Karin Gustafsson Vår rektorsutbildning måste väl vara den sämsta i världen?  

logo­DGSHur väl insatt är du i vår svenska rektorsutbildning? Har du tagit del av hur den fungerar? Nu menar jag inte vilka kurser som arrangeras eller i vilken omfattning de utförs. Eller vilken litteratur som står på listan. Utan hur den är kopplad till vårt skolsystem och den svenska befolkningen.

För oinvigda kan jag berätta att man först måste ha en rektors- eller biträdande rektorstjänst för att kunna söka till den statliga rektorsutbildningen. När man kommer in på rektorsutbildningen följer tre års halvfartsstudier, samtidigt som man arbetar heltid. I en verksamhet som befinner sig i kris.

Vad säger detta system om oss?

För de första, vad är det för kunskapssyn att tillsätta Sveriges viktigaste utbildningschef som obehörig? Tror man plötsligt inte längre på kunskap som källa till ansvar? Är det verkligen ett klokt beslut att tillsätta en rektor utan att vederbörande har läst ett enda poäng i skoljuridik? Skulle vi ha agerat så med någon annan profession? Och hur klingar detta ihop med att lärare inte får anställas utan examen och lärarlegitimation? Det är ju helt galet om man ska vara mild med ordvalet.

Jag kan inte låta bli att reflektera över effekterna av ett sådant här system. Finns det inte en uppenbar risk att Sverige får en stor majoritet rektorer som är överdrivet lojala mot sina arbetsgivare? Om en lärare arbetar snällt i flera år och inte utmanar systemet så kan hen kanske bli belönad med en rektorstjänst. Kan man förvänta sig att dessa lydiga människor blir något annat? Vågar de verkligen bryta de rigida tankemönster som skolan befinner sig i?  Det måste väl finnas skäl till varför 70 procent  av våra rektorer inte klarar av sitt pedagogiska ledarskap?*

För det andra, vad säger det här om våra demokratiska rättigheter? Jag kan alltså inte välja att utbilda mig till rektor i vårt land. Är inte det lite underligt? Det finns alltså inga öppningar för ledarskapsnördar inom skolsystemet. Det går alltså inte (som lärarna får göra) att sitta på en institution och bygga sin egen mentala bild av yrket; att kunna förbereda sig optimalt inför dessa prövningar.

Jo, på sätt och vis går det. Det går att bli skolledare (i alla fall) på egen hand. Det finns Skolledarhögskolor. Några stycken. Men de flesta har nog bytt namn idag eftersom de (mig veterligen) fick hård konkurrens och dålig status i jämförelse med den fina, eftertraktade och statliga behörighetsutbildningen. Med andra ord, de är inte så högt rankade. Dessutom MÅSTE du sedan gå den statliga rektorsutbildningen eftersom den ska ge dig en behörighet. Det är direktiv från högsta ort.

Jag är en sådan där ledarskapsnörd. 2003 tog jag magisterexamen på Skolledarhögskolan i Uppsala. Det var en mycket givande tid med fokus på handledning och det organisatoriska förståelseperspektivet. Dessutom var utbildningen sammankopplad i vissa kurser med Kyrkoledarhögskolan. Jag skulle verkligen inte velat vara utan dessa etiska diskussioner. För betänk, vilka andra ledare i vårt samhälle har ett så tydligt fostringsuppdrag för våra medborgare?

Min nördighet och mitt sug efter kunskap drev mig dock vidare. Jag tyckte att jag behövde mer kött på benen för att axla mitt drömjobb. Därför lade jag två års heltidsstudier på att fördjupa mig i det (relativt nya) tvärvetenskapliga ämnet Strategisk kommunikation vid Lunds universitet. Nu kände jag att jag var ordentligt rustad med organisationskommunikation som mitt främsta vapen.

Därefter såg jag till att läsa så många universitetspoäng i skoljuridik som är möjligt. Det vill säga 50 procent  mer än dagens statligt utbildade rektorer.

Men vad har det hjälpt mig, i min strävan att bli rektor? Så att jag kan vara med och vända det dåliga skolresultatet. Har förvaltningschefer ansett mig intressant? Utan den statliga rektorsutbildningen. Så klart inte. Den måste man ha, annars blir man bortgallrad direkt.

Häromveckan bestämde jag mig för att försöka få alla mina utbildningar validerade hos det statliga rektorsprogrammet. Så att jag skulle kunna visa förvaltningschefer att jag är behörig (till en viss procent?). Jo, det kan de tänkas göra, meddelade den ansvarige. Om jag sökte till utbildningen. Ja, alltså om jag fick en anställning först. Sicket moment 22… Och han tillade: ”Du får tänka på att skolledare är i statens tjänst”.

I statens tjänst?! Vem i helskotta är det som kämpar i statens tjänst? Jag har så många svenska statliga högskolepoäng (och höga CSN-lån) att de flesta rektorer i Sverige ligger i lä. Och innehållet i mina poäng; behöver vi inte mer kunskap om hur vi ska STYRA/LEDA lärarna i grupp till bättre resultat? Dessutom VET jag att jag skulle – markant – vända en dålig skolas resultat på ett läsår. Tycker du verkligen inte att det då är värt några minuter att titta över och validera mina utbildningar? Eller tror du att jag gör detta för egen vinning skull? Av karriärskäl?

* Skolinspektionen, kvalitetsrapport 2012:1 ”Rektors ledarskap med ansvar för den pedagogiska verksamheten”
http://www.skolinspektionen.se/documents/kvalitetsgranskning/rektor2/slutrapport-rektors-ledarskap-2012.pdf

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”

8 reaktioner på ”Gästskribent Anna-Karin Gustafsson Vår rektorsutbildning måste väl vara den sämsta i världen?  

  1. Sven-Åke Andersson skriver:

    Anna-Karin tar här upp något som jag inte var medveten om. Har tidigare varit engagerad i kommunpolitiken och förundrade mig över varför diskussionerna ang. förändringar i skolan inte fick fäste trots att jag träffade många som verkligen ville se förändringar.
    Det är väldigt viktigt att kompetensen ute i verksamheten är hög och att ansvaret delegeras ut till de som skall genomföra undervisningen. Idag styrs för mycket av tjänstemän som skolledningarna inte vågar ifrågasätta.

    Gilla

  2. lenngo skriver:

    Det här låter väldigt allvarligt. Jag har förstått av vänner som är lärare att man bland lärare har väldigt svårt att acceptera rektorer som ledare och chefer. Man tycker t.ex. inte att en rektor ska kunna bestämma en lärares lön eller på andra sätt bedöma kvaliteten i lärarens arbete, något som ju är helt normalt i alla andra delar av yrkeslivet. Det kanske hänger samman med de problem som beskrivs i inlägget.

    Gilla

  3. NETTANN skriver:

    Efter uppnådd mogen ålder (och med den erfarenhet) framkom två områden som lämpliga att inte ha ledningsansvar för: managementkonsultverksamhet och skolan.

    Konsulteriet efter att själv ha verkat där och då påträffat alltför mycket attityd som ersättning för kompetens, erfarenhet och allmän duglighet och allt förpackat i självförhärligande själar. (Blev trots det ändå, under protest, kontorschef en tid vilket ytterligare bekräftade uppfattningen.)

    Skolan för att halva släkten befann sig där och fortlöpande förmedlade en bild: en samling vilsna själar där den med väl pumpat ego och få skrupler tycktes kunna ha framgång. Som examinator för det svenska kvalitetspriset, där en skola bedömdes, var det dessutom lätt att bli förskräckt och i förstone tro att jag nog hade missuppfattat det mesta. Bl.a. kunde skolans personal inte svara på vem som var chefen.

    Anna-Karins text kan vara en förklaring.

    Gilla

  4. Lennart Jonasson skriver:

    Kan meddela att den svenska gymnasieskolan som jag kan utan och innan havererade för mer än tio år sedan. Dagens skuggspel om skolan är enbart en hägring. Rektorer, ledarskap diverse pedagogiska hjältar hit och dit spelar ingen som helst roll, än mindre skolverket eller skolinspektionen. Tro mig! Kommunaliseringen och SKL som primus motor gjorde detta möjligt tätt följt av hur friskolorna fritt har fått agera. Att det finns en och annan skola som fungerar riktigt bra är ingen tröst då hela strukturen i sig är destruktiv när det gäller kunskapsförmedling. Och den rullar fortsatt på som om ingenting har hänt och inga med ansvar behöver ta ansvar.

    En första åtgärd för att vända denna skuta är att se till att det bara blir en huvudman med ansvar för kunskapsförmedling. Staten. Sedan återstår en lång, lång resa för att i någon mån återställa till ett system, struktur värdigt en kunskapsnation

    Gillad av 1 person

  5. Sture skriver:

    När man läser Anna-Karins texter så förstår man varför det har blivit så dåligt som det har blivit i skolan. Och ingen bättring i sikte så länge som det medie-politiska etablissemanget har makten.

    Gilla

  6. Eva skriver:

    Jag tror inte man behöver ha särskilt mycket sinne för konspirationsteorier för att inse att det arrangemang du beskriver med först rektorstjänst, därefter utbildning, är ämnat till att få ”lydiga” och ”följsamma” rektorer, Själv hade jag en rektor som var avdankad militär. Hans svåraste ämne i skolan var matte och han kunde inte ens pussla ihop ett schema. Lärare som hade synpunkter tryckte han till med mycket tunga tjänster. Allt flyter nämligen i den nya skolan och man kan göra lite som man vill..
    Ett arrangemang i skolan, som är ett klassiskt ”angiverisystem” är arbetslagen. Nästan alla skolor är organiserade i arbetslag kring en viss grupp klasser, på gymnasiet kring en viss programinriktning. För Fridolin verkar arbetslag i skolan vara så naturliga arrangemang, som om de vore en naturlag.
    Ett arbetslag kan t.ex. på grundskolan omfatta 4 klasser åk 7. Då finns där en svensklärare, en mattelärare, en kemilärare, en engelsklärare..osv. Vanligt är 7 – 10 lärare. En av lärarna är utsedd till arbetslagsledare , som är underställd rektor och rapporterar uppåt till denne/denna. Ibland är det arbetslagsledaren som sätter lärarnas löner.
    Systemet infördes till Sverige av en kommunist på Skolöverstyrelsen, Stellan Arvidsson, som ofta åkte på bjudresor till DDR. Därifrån importerade han arbetslagen och de slog snabbt igenom efter kommunaliseringen.
    Arbetslaget sitter i möten varje vecka ofta flera timmar. Det kan vara ok för att uppmärksamma vissa elever i behov av stöd. Å andra sidan hittas de på en massa gemensamma saker som stör undervisningen. Dessutom har arrangemanget helt nedprioriterat samarbetet ämneskollegor emellan. Arbetslagets lärare ska sitta tillsammans och då träffar man ju inte sina ämneskollegor.
    I arbetslaget ställs lärare mot lärare. Ibland ska man t.o.m. komma överens om timplaner. Man ska alltså bråka om hur många timmar olika ämnen ska få. Snacka om att skapa konflikter. Blir du då upprörd kan du få lägre lön och rektor får naturligtvis reda på detta..
    Är numera pensionär och är glad för det. Jag utbildade mig till adjunkt och det var ett självständigt jobb och jag var stolt och glad över mitt yrkesval.Timplaner, kursplaner, allt var mycket genomtänkt och klokt reglerat. Alla hade tarifflön. Det var kloka och kunniga människor i lärarrummet, bildning fanns Det var också riktigt roligt fram till 90-talets förstörelsereformer . Att det går att förstöra en skola i en demokrati, på det sätt som skett i Sverige, är svårt att förstå.
    Ingen djupare analys görs av orsakerna till skolans förfall. Problemen är multifaktoriella.
    Lärarnas bakbundenhet i arbetslag är bara en av faktorerna, men kanske den otäckaste då den begränsar kreativa lärares frihet.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.