Häromdagen var jag på en utbildning i Stockholm. Jag passade på att fika med min 22-åriga dotter som läser i huvudstaden. Oundvikligen kom vi in på temat ”asylkatastrofen”.

Nu fick jag plats till att breda ut min vishet och förklara att det huvudsakligen är frågan om en storskalig migration av människor som vill leva bättre. De flesta av dem kan knappast skilja på innehållet i politiska begrepp (kommunism, socialism, liberalism, konservatism, sionism, politisk islamism etc). De kan per definition inte vara politiska asylanter.

Jag sköt av ett batteri logiskt uppbyggda argument som var avsedda att ge mig övertaget i vår sakliga diskussion.

Det vi håller på med idag äventyrar grunden i vårt välfärdssamhälle som vi mödosamt har byggt upp, sa jag.

Det är inte frågan om pengar (som ni ungdomar tror finns i överflöd) utan om tryggheten i vårt samhälle. Det är frågan om sammanhållningen, tilliten till varandra och viljan att fortsatt leva i fred i vårt lilla hörn på jorden, sa jag.

Jag mötte inga relevanta motargument. Så här sa min dotter:

– Ja, vi riskerar att få leva med spänningar mellan folkgrupper. Ja, vi kommer att ha kulturkrockar som vi inte ens har anat vidden av. Ja, vi kommer att gå baklänges i kvinnofrågorna. Ja, vi kommer att riskera yttrandefriheten på religionsfrihetens altare. Ja, vi kommer att ha våld som en del av livet. Ja, vi kommer inte att känna oss igen i det nya Sverige.

Vid det laget började jag känna mig säker i min argumentation och lutade mig bakåt. Men då kom moteld:

– Har vi rätt att neka andra att vilja leva bättre? Vad är grunden till vårt motstånd mot att vägra dela med oss av vårt välstånd?

Ett äss hade jag kvar i rockärmen:

Världen blir inte bättre av att Sverige blir sämre! Vi bör helt enkelt inte riskera att vårt bygge havererar och vår kära trygghet och välstånd försvinner i ett hav av för oss okända människor.

– Vill ni behålla allt det goda för er själva utan risker? Vad kallas det egentligen?

Egoism, skulle man kanske kunna  säga, eller stolthet över någonting bra som vi har lyckats förverkliga och vill behålla för vår och kommande generationer.

– Pappa! – det är lika bra att inse att Sverige inte kommer att vara som det har varit. Vi får se vad det blir av det!

Kaffet var slut och vi skyndade oss till tunnelbanan utan att reflektera över att vi tog samma linje mot olika föreställningsvärldar, där min dröm går i krasch och dottern min, kanske, får reda ut framtidens utmaningar.

På sitt sätt, i sin värld.

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte.