DEN GODA FÖRESATSEN

Krister

Krister Thelin

Strömmen av människor som söker sig till norra Europa för att undkomma krig, fattigdom och allmänt elände har varit huvudtemat i mediernas bevakning de senaste veckorna. Och en samordnad kampanj från de stora tidningarna och etermedierna i Sverige har trummat in budskapet att vi måste visa empati och humanitet. Det hela tenderar att bli en smula övermäktigt, särskilt som noggrannheten i bevakningen är sådär. Vilka regler som gäller på EU-nivå och enligt vår utlänningslag blir sällan klarlagda. Begreppen blandas och leder till förvirring. Rop på ändringar hörs utan att tanke på vad ett “avskaffat transportörsansvar” eller “lagliga vägar in i EU” egentligen får för konsekvenser. Det är skillnad på asylsökande och migranter, det vill säga sådana som av fullt förståeliga skäl vill söka sig en bättre framtid i vårt land.

Att söka asyl och få den beviljad, om skäl finns, är en mänsklig rättighet. Att vara “ekonomisk flykting” är det inte. Vi har reglerad invandring, vilket innebär att det krävs uppehållstillstånd för vistelse här. De som inte får tillstånd skall lämna, i yttersta fall med tvång. Enligt utlänningslagen skall polisen svara för “inre utlänningskontroll”. Omkring 40 procent av de asylsökande får avslag. En synnerligen liten del lämnar, medan resten lever kvar som “papperslösa”, en ironisk omskrivning för lagens begrepp “illegal” utlänning; papper finns onekligen, nämligen beslut om utvisning. Den inre utlänningskontrollen är inte särskilt prioriterad och från såväl Rikspolischef som inrikesminister hörs budskapet, att den bör förbli så; en polisman som förstått hur valserna går uttryckte det som så, att polisen inte skulle “stirra sig blind” på vissa lagar. Vad denna attityd på sikt får för effekt för den allmänna laglydnaden torde rättssociologerna framgent kunna besvara. Genom uppgörelse med Miljöpartiet gav Alliansregeringen dem som vistas utan tillstånd i landet rätt till vissa sociala förmåner, vilket ytterligare suddar ut gränsen mellan dem som vistas legalt och illegalt i landet.

Det finns ingen ordning med “lagliga vägar” in i EU eller avskaffad kontroll på flyg som inte kräver samordning på EU-nivå. Skulle Sverige ensamt öppna sina gränser, alltså i praktiken överge den reglerade invandringen, skulle antalet som söker sig hit förstås öka, med påfrestningar för vårt nuvarande välfärdssystem. En del drömmande libertarianer önskar detta, för att genom ett stort omvandlingstryck tvinga fram strukturförändringar på arbets- och bostadsmarknad, vilka annars ter sig svåra att genomföra. En del gröna drömmare förnekar att det finns en konflikt mellan fri invandring och en bibehållen välfärdsstat. Andra vill sätta tak på invandringen. Det går inte. “Volymkontroll” vore detsamma som att förvägra den enskilde med asylskäl dennes rätt till en individuell prövning, dvs. en kränkning av en mänsklig rättighet.

En regering med goda föresatser borde klargöra att det inte finns några enkla lösningar i en värld av målkonflikter och peka på vad konsekvenserna blir av genomförande av olika slagordsförslag. Ett varmt hjärta är bra men en ett kallt huvud är bättre.

På EU-nivå borde Sveriges linje vara att värna EU:s yttre gräns för att bevara den fria rörligheten över den inre. EU borde med Turkiet förhandla fram avtal om inrättande av mottagningscentra där för prövning av dem som vill söka tillträde till EU och på det sätt avlasta UNHCR, det vill säga FN:s flyktingorgan som nu med knappa resurser tar hand om de många miljoner i regionen som inte har resurser att betala flyktingsmugglare. Sverige borde ta emot en generös kvotandel av dem som passerat dessa mottagningscentra och svara för transport och logistik. USA hade Ellis Island i New York, som en kontrollpunkt för ordnad invandring. EU borde alltså inrätta något liknande. Det vore en konkret handling i europeisk empati och humanitet.