Som vänstersinnad oroas jag över den högervåg som drar över landet. Nej, jag talar inte om de stadigt växande men politiskt isolerade Sverigedemokraterna, eller ett fåtal borgerliga ledarskribenter som närmar sig deras ståndpunkter. Jag talar om något djupare och mer grundläggande, som utspelar sig på den metapolitiska nivån. Jag talar om klickmonstret Hans Rosling.

Jag är förstås medveten om det vanskliga i att dra slutsatser ifrån mitt personliga flöde, som inte utgör en objektiv bild av sakernas tillstånd. Men ändå: jag är en kulturman som gått waldorfskola och bott i Järna, Hägersten och på Österlen, varför mina sociala nätverk domineras av vänstersympatisörer. Så mitt flöde i de sociala medierna ger mig i alla fall en grov uppfattning om vad som rör sig i ”vänstern”, och i och med flyktingkrisen börjar jag bli allvarligt oroad.

Det började med att ett klipp där Hans Rosling, professor i internationell hälsa, plattar till en dansk programledare, löpte runt som en budkavle under flyktingkrisens mediala crescendo. Rosling-febern fortsatte med en Facebook-grupp som krävde att Hans Rosling skulle debattera Jimmie Åkesson, för att nå sin topp i och med Roslings framträdande i Aktuellt.

Men vad är det Hans Rosling egentligen säger? Vilken världsåskådning är det han förmedlar? Vilka politiska åtgärder föreslår han? Nu menar jag alltså bortsett från själva flyktingfrågan. Ideologiskt kan Hans Rosling bäst beskrivas som en utvecklingsoptimistisk nyliberal, som menar att kapitalismen gör världen bättre för var dag som går, och att man borde beskatta varor snarare än arbete. Den förstnämnda tesen förde den då nyliberala tidskriften Neo fram i sitt debutnummer 2006, den andra åtgärden skulle anses radikal om den föreslogs av Annie Lööf.

Att han sedan påstår sig stå över politiska ideologier och bara förmedla fakta är väldigt typiskt för den här typen av teknokratiska liberaler. Deras världsbild är alltid objektiv, deras åtgärder alltid oundvikliga, oavsett om det handlar om att skära ned välfärden i en krisekonomi eller privatisera det offentliga, bokstavligt talat hela vägen ned till grundvattennivån.

Denne nyliberala predikant blir alltså av mina vänstervänner behandlad som en antirasistisk profet. Men det är inte den första ideologiska avvikelsen som tillåtits under flyktingfrågans paraply. Redan innan Rosling gick på vatten hände det att folk delade välfärdshataren Johan Norbergs inlägg i flyktingfrågan, eller retweetade den lika nyliberale Mattias Svensson, allt i antirasismens och ”det öppna samhällets” heliga namn.

Att nyliberalernas öppna samhälle handlar om att rasera välfärden, och att deras recept på integration går ut på att luckra upp anställningstrygghet och sänka löner är det få som tar upp i halleluja-kören. Och tidigare i somras hyllades den så kallade ”mariefredsmodellen”, där östeuropeiska tiggare erbjöds enklare trädgårdsjobb för 70 skattefria kronor i timmen – återigen utan högljudda protester från vänsterkanten.

Visst, den samvetsgranne kan säkert leta upp någon debattartikel där enstaka namn kritiserar den nyliberala integrationsmodellen eller uselt betalda svartjobb åt romer. Men den vänsterintellektuella miljöns själva livsluft är debatt, och några enskilda inlägg betyder därför ingenting, jämfört med de massiva drev och kampanjer som uppstår när någon kändis näthatas, eller när det brinner i en moské. Organiserad kamp är vänsterns främsta politiska medel, och bristen på sådan gentemot nyliberala ideologer och modeller kan därför inte tolkas som något annat än ett godkännande.

Blickar man tillbaka tio, femton år i tiden är kontrasten sannerligen slående. Då präglades vänstern av antiglobaliseringsrörelsens protester mot den politiska och ekonomiska elitens toppmöten. Denna rörelse följdes av de ännu större protesterna mot det amerikanska angreppet på Irak, medan den folkliga motviljan mot EU-projektet framgångsrikt mobiliserades i omröstningen om EMU.

Men sedan hände något. När Sverige anslöt till den koalition av västmakter som 2011 gick till angrepp mot Libyens diktator Khaddafi röstade Vänsterpartiet för insatsen, medan den bredare vänstern, uppeldade av ”den arabiska vårens” revolutionspornografi, i princip applåderade insatsen. Samma vänster som högljutt motsatt sig angreppen på de betydligt mer brutala regimerna i Irak och Afghanistan.

När vi idag hanterar utfallet av denna upprorsvåg i form av enorma flyktingströmmar från drabbade områden har vänsterns vändning till sist nått 180 grader, när man gör gemensam sak med dem man för femton år sedan kastade ägg på.

Varför gör man på detta viset? Att man vill se Hans Rosling debattera just Jimmie Åkesson ger en tydlig fingervisning om motivet. Dagens vänster identifierar sig i första hand med sitt motstånd mot Sverigedemokraterna, och i den kampen är uppenbarligen inga offer för stora. Man är inte bara beredd till vilka allianser som helst, man accepterar dessutom olika nyliberala premisser fullständigt okritiskt, så länge de kan användas mot SD. Tillväxtkritiken är fullständigt bortblåst när invandrare behövs för att ”klara pensionerna”. Skatter och arbetsmarknadslagstiftning är strukturella hinder när romer ska lyftas upp ur fattigdom. Ja, själva välfärden blir en källa till dåligt samvete när vårt relativa välmående kontrasteras mot deras elände. ”Vad har vi gjort för att förtjäna detta välstånd” är en ständigt återkommande fråga när den moderna vänstern späker sig inför bilderna från världens elände.

Själva frågan utgår emellertid från en nyliberal premiss. Du som individ har ju inte gjort ett dugg för att förtjäna detta välstånd, den är frukten av över hundra års kollektiv kamp. Att frågan ens ställs visar hur framgångsrik den nyliberala metapolitiken varit, i skuggan av kampen mot Sverigedemokraterna.

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Nilsson skriver regelbundet för Galago och Det Grymma Svärdet. Bloggar på https://schipperke97.wordpress.com. Hör till den hemlösa vänstern.