Offentliga personer i allmänhet – och representanter för det politiska systemet i synnerhet såsom statsministrar och statsministerkandidater – har ett stort ansvar för att mobbning motverkas i samhället. De har ett ansvar att föregå med gott exempel i den politiska debatt som förs i samhället.

Under senare år har dock politisk mobbning blivit kutym bland svenska statsministrar och statsministerkandidater. De ägnar sig åt detta i syfte att förringa och förminska politiska meningsmotståndare och försöka vinna politiska poänger. Den centrala frågan är på vilka sakliga grunder en statsminister eller statsministerkandidat bör ägna sig åt politisk mobbning.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som båda var statsministerkandidater under valet 2010 införde ett förhållningssätt speciellt riktat mot en viss politisk meningsmotståndare (SD). De satte politisk mobbning på den officiella agendan. Det båda verkade tävla i vem som kunde vara mest tydlig i sin nedvärdering av denna politiska meningsmotståndare. Det målade därmed i onödan in sig i ett hörn av prestige och kompromisslöshet.

När Reinfeldt sedermera vann valet och fortsatte som statsminister 2010 fortsatte denna mobbning – en farlig förskjutning av gränserna i den politiska debatten. Det verkar som om hans efterträdare Stefan Löfven efter valet 2014 har valt att inte ifrågasätta lämpligheten i detta utan fortsätter att missbruka och underminera statsministerämbetet på samma sätt. Vad blir nästa steg bortom verbal politisk mobbning – nya regler eller praxis i riksdagen för att utesluta och isolera politiska meningsmotståndare, typ decemberöverenskommelsen?

Den mobbade politiska meningsmotståndaren (SD) har fått ökat stöd och sympati i väljarkåren – inte enbart för sina politiska utgångspunkter, utan sannolikt även på grund av sympatiyttringar i väljarkåren.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven och statsministerkandidat Anna Kinberg Batra borde istället eftersträva att representera folket med ansvar och respekt. De bör sluta behandla svenska folket som en inkompetent och okunnig pöbel – medborgarna kan tänka själva och skapa sig en egen uppfattning om saker och ting som berör deras verklighet och vardag. Politikerna bör bespara svenska folket trakasserier av motståndare. Det anstår inte politiker som innehar eller aspirerar på statsministerämbetet att bedriva politisk mobbning. De bör i stället föregå med gott exempel.

Hur skall vi lära barn och ungdomar att visa respekt för andra om landets högsta ledning gör precis som vi vill att barnen och ungdomarna ska låta bli att göra? Hur skall vi få bort mobbning i arbetslivet om politiska ledare beter sig respektlöst mot andra? Vad är det som numera hindrar kommunpolitiker från att utöva politiskt mobbning? Bollen har satts i rullning av ledande politiker.

Göran Svensson är professor och forskningschef vid Oslo School of Management.