Händelsen i början av augusti, när människor rev ner Sverigedemokraternas banderoller i en tunnelbanestation i Stockholm, har gett upphov till många upprörda och mestadels negativa reaktioner både bland svenskar och invandrare. Jag är själv flykting i Sverige och hör till dem som starkt tror på den demokratiska tanken och vill leva i en demokrati.

Att riva ner Sverigedemokraternas kampanjmaterial ser jag inte som en demokratisk handling. Att leva i ett demokratiskt land innebär, som jag ser det, att vi måste acceptera kritik och vi måste acceptera att andra tycker helt annorlunda än vi själva. Vi har rätt att tycka olika och vi har rätt att ha och även uttrycka helt skilda åsikter. Att förstöra andras åsiktsyttringar i ett land som har grundlagsfäst åsikts-, yttrande- och tryckfrihet är inte rätt.

Dagen efter att Sverigedemokraternas material hade rivits ner och förstörts, var jag på väg hem från butiken när ett gäng svenska ungdomar i en gammal Volvo körde upp intill mig. Rutorna vevades ner och de började skrika rasistiska och andra tillmälen. De skrek att ”alla jävla parasiterande invandrare ska ut ur vårt land” och ”stick tillbaka dit där du kommer ifrån” och kryddade det hela med allehanda fula ord som de kunde komma på. Jag stod där och tittade och lyssnade på dem. Jag var rädd, jag visste ju inte om de skulle hoppa ut ur bilen och ge sig på mig rent fysiskt också. Men efter ett tag, efter att de vräkt ur sig sina hatfulla ord, vevade de upp rutorna, rivstartade och körde därifrån.

Jag var skakad, men lyckades sätta den ena foten före den andra och ta mig till mitt hus som låg bara fem minuters väg därifrån. När jag kom in i min lägenhet och jag satte mig i soffan slog det mig att under mina fyra år i Sverige hade jag aldrig, fram till den här dagen, råkat ut för något som helst som kunde klassas som ”rasistiskt” eller ”främlingsfientligt”. Jag tänkte på min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida den 25 januari 2014 – Nej, svenskarna är inte rasister! – som så många läste (den och en annan artikel som jag skrev var den mest delade under hela år 2014) och reagerade på. Det var dock sant att jag aldrig upplevt rasism från någon svensk och jag hade aldrig trott att den dagen skulle komma då jag tvingades göra det.

Jag var som sagt skakad. Jag var också arg och ledsen. Mest arg. Jag tänkte att jag skulle skriva en text om det som hänt och fördöma det i starka ordalag och koppla det till Sverigedemokraterna och… Men mitt i mina sårade och arga tankar slog det mig: om jag möter deras elaka och ondskefulla ord med samma mynt då bidrar jag till att öka hatet och underblåsa det våld som ligger så nära ytan. Jag tänkte att anledningen till att de här ungdomarna reagerar som de gör mycket väl kan vara det faktum att Sverigedemokraternas material hade rivits ner. Det här var kanske deras sätt att avreagera sig.

Så frågan är: existerar rasism i Sverige? Svaret är förstås ja. Men det är orättvist om man påstår att den är ensidig och endast riktas från svenskar mot invandrare. Det omvända är minst lika vanligt och vi ska inte förneka det faktum att många invandrare hyser starkt hat mot svenskar och Sverige.

Är alla de 13 procent av väljarna som röstade på Sverigedemokraterna i valet i september 2014 rasister? Är de cirka 20 procent som tillfrågats i opinionsundersökningar och sagt att de stöder Sverigedemokraterna, rasister? Svaret är ett enkelt men tydligt nej. Sanningen torde vara den, att allt fler svenskar har blivit allt mer frustrerade och oroliga över vad som hänt – och händer – med deras land. De ser hur miljarder och åter miljarder av deras skattekronor används till mer eller mindre meningslösa ”pilotprojekt” och ”åtgärder”. De ser hur Migrationsverket drunknar i asylansökningar, att de asylsökande är så många att det inte finns en chans för tjänstemännen att utreda och kontrollera vilka som kommer till Sverige och varför de kommer hit. De har inte en chans att ta reda på vilka som hör till militanta grupperingar som IS, talibanerna, Al Qaida med flera. Svenskarna ser hur deras land blir allt otryggare och osäkrare, de har sett terrordåden i Köpenhamn och Paris och nu har ett ohyggligt dubbelmord skett också här, på det svenskaste av alla ställen: ett Ikea-varuhus. Den skräck dådet sprider kan inte viftas bort, den är verklig, den finns där. Rädsla, frustration, oro för framtiden, tror jag är vad som gör att allt fler svenskar söker sig till Sverigedemokraterna. Inte rasism. Och klyftan mellan oss invandrare och er svenskar växer.

Varje gång Sverigedemokraterna skriver eller säger något, buar vi ut dem utan att ens ta reda på vad de egentligen uttrycker. Ett sådant beteende löser ingenting, tvärtom skapar det bara mer och större problem. Det skapar inte ett bättre samhälle och är inte förenligt med vad som väl är demokratins grunder: att alla får göra sina röster hörda, att alla har samma värde och samma rättigheter och att alla fritt får uttrycka sina åsikter. Även om de inte gillas av alla. I stället för att bua och skrika ”rasister” och annat icke konstruktivt ska vi alla – även vi som invandrat – lyssna på Sverigedemokraterna precis som på andra politiska partier. Har de rätt i något som de för fram så ska vi säga att vi tycker det. Har de fel eller vi bara inte håller med dem så ska vi givetvis – i enlighet med vår demokratiska rätt – säga emot. Om vi inte följer de demokratiska spelreglerna kommer det här landet som vi alla bor och lever i att hamna i anarki och kaos. Att agera mot ett riksdagspartis rätt att annonsera enligt sin övertygelse – inom lagens ramar, vilket Sverigedemokraterna gjorde – och att kalla meningsmotståndare för alla tänkbara invektiv man kan komma på, är inte bra för någon och inte bra för landets framtid. Det kan rentav vara början till något mycket farligt.

De politiska partiernas representanter i form av riksdagsledamöter, kommun- och landstingspolitiker och regeringens statsråd har alla ett stort ansvar – och då menar jag inte ”ansvar” som ett tomt ord – för att landet inte ska falla sönder i fraktioner så att ännu fler parallellsamhällen (tyvärr finns sådana redan) skapas. Politikerna måste börja bete sig som vuxna människor och inte som pubertala mobbare mot ett parti vars stöd från folket ständigt växer.

Översatt från engelska.

Zulmay Afzali är lärare och flyktingassistent. Han har skrivit två böcker – En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (kan köpas eller laddas ner här) och skriver just nu på en tredje. Zulmay Afzali har också skrivit otaliga artiklar på numera nedlagda Newsmill, i GP och i Svenska Dagbladet. Han har föreläst vid Svenskt Näringslivs säkerhetsseminarier 2014 och 2015 och anlitats som talare av Rotary vid ett antal tillfällen. Han har också intervjuats i både BBC Radio och Deutsche Welle. I Afghanistan var han Senior Terrorism Analyst och stabschef hos president Ahmed Karzai.