Företagare i kultursektorn – förtryckt eller fri?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

I framtiden kommer arbete i allt högre utsträckning bli något som vi själva måste skapa, det gäller i synnerhet för konstnärliga och kreativa yrken.

När jag var nyutnämnd kulturminister 2006 stod entreprenörskap och företagande även högt på min arbetslista. Men ämnet är som en sur karamell för många av kulturlivets aktörer. Alla vill de naturligtvis bli uppskattade, uppmärksammade och kunna leva på sitt skapande – samtidigt är det märkligt fult att prata pengar.

Statistiken talar ändå sitt tydliga språk; inom kulturvärlden har ungefär sex av tio eget företag, att jämföra med en av tio i befolkningen som helhet. Denna fördelning fanns redan före Alliansregeringens tid.

Men för att kunna leva på sitt skapande behöver de flesta trots allt också kunskaper i juridik, elementär bokföring, skatter, egen marknadsföring, avtalsskrivande och försäljning. De flesta av dem som går konstnärliga utbildningar kommer så småningom att driva egna företag, något de idag ofta är oförberedda på.

Emma Stenström, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, var en av de första som, bland annat tillsammans med Nätverket för upplevelseindustrin, pekade på nya möjligheter inom kulturpolitikens område.

Att få fler att se kulturen som en närande verksamhet – inte en tärande – var länge en svår pedagogisk uppgift. Många ”visste ju” att kulturen finansierades med skattemedel och ”gick till några få”. Den negativa inställningen har varit märkligt seglivad. Därför var den studie som kom från EU-kommissionen hösten 2006 ”The economy of culture in Europe” mer än välkommen.

Den visade, svart på vitt, att kulturen i Eurozonen redan för drygt tio år sedan omsatte nästan 2,5 gånger mer än bilindustrin, mer än livsmedelsindustrin och mer än kemikalieindustrin – och detta före den ekonomiska kris som ett par år senare slog hårt mot traditionell industri. Sedan dess har de kulturella och kreativa näringarna fortsatt att växa, som andel av BNP och antal sysselsatta. Inte minst i Sverige!

Hösten 2009 gjorde kultur-och näringsdepartementen gemensam sak och satsade 73 Mkr för att utveckla området. En handlingsplan togs fram och syftet var att skapa goda förutsättningar för entreprenörer och företagare inom kulturella och kreativa näringar att utveckla sina affärsidéer och företag och även förbättra lönsamheten. Vi gjorde tydligt att det var de kreativa skaparnas egna behov och möjligheter som var utgångspunkter.

Utrymmet i denna krönika är för snålt för att beskriva allt som hänt sedan dess men ett samtal med Per Holm, tidigare bland annat länsfilmkonsulent Film i Västerbotten och nu ansvarig på Umeå universitet för Programmet för kulturentreprenörskap ger anledning till optimism:

– Intresset har ökat varje år sedan starten 2011 och till den termin som nu startar har vi 36 studenter antagna.

Utbildningen, som byggts ut från två till tre år, omfattar 180 poäng och riktar sig till den som vill starta företag eller driva projekt inom konst, musik, teater, film, dans eller annan upplevelseproduktion.

– Det har alla glädje av, inte minst kreatörer och konstnärer som kan ägna tid och kraft åt sitt skapande.

Jag frågar Per Holm varför diskussioner om entreprenörskap och företagande är så känsliga inom kultursektorn.

– Det finns en allmän syn att kultur står ovanför, och förfulas, av att kopplas till pengar. Det stör mig också. Men om verksamheterna ska överleva, fortsätter han, måste vi prata pengar och framför allt stärka mellanledet; de producenter, gallerister, agenter och förläggare som kulturskaparna är beroende av. Det gör vi på utbildningen i Umeå.

– Kurserna är fortfarande tämligen unga men vi vet att våra studenter efter avslutad utbildning, utöver nya kunskaper, också fått med sig verktyg och redskap för att kunna starta företag inom den kulturella sektorn.

Även Uppsala universitet har idag en treårig utbildning för kulturentreprenörer även om den, enligt Per Holm, är mer akademisk än Umeå universitets.

– Vi har inspirerats en hel del av Kaospiloterna i Danmark och på sina håll är man smått avundsjuka på oss för att vi också får jobba med skarpa projekt, säger han småskrattande.

Attityden till företagande börjar så sakteliga förändras, menar Per Holm, även om det fortfarande finns motstånd i den konstnärliga världen och inte minst på de konstnärliga högskolorna.

Men för den som tar av sig de ideologiska skygglapparna – och ser att vi genom att också börja prata ekonomi kan skapa fler möjligheter och ett spännande samtalsklimat inom den kulturella och kreativa sektorn – väntar en roligare framtid. Inte bara för kreatörerna!

 

9 reaktioner på ”Företagare i kultursektorn – förtryckt eller fri?

  1. Göran Fredriksson skriver:

    En avgörande skillnad mellan egenföretagande och att vara anställd är att som egenföretagare är det man själv som både avgör vad det är som skall utföras och ansvarar för att den administration som följer med företagande utförs. Något som arbetsgivare svarar för dem som är anställda. Att andelen företagare/entreprenörer inom kultursektorn är sex gånger större än inom den övriga befolkningen torde vara en följd av att de förra är avsevärt mer kreativa. Att utbildningen nu även inriktas på hur man skall sköta ett företag kommer att ha stor betydelse på lite sikt.

    Mot bakgrund av att ”I framtiden kommer arbete i allt högre utsträckning bli något som vi själva måste skapa” inte bara gäller konstnärliga och kreativa yrken utan det gäller generellt, behöver många fler lära sig hur egenföretagande fungerar. Ett sätt vore att tillåta alla som är anställda att, utan att av detta skäl ändra i anställdas arbetsrättsliga villkor, på frivilligbasis välja att hantera sin löneinkomst inkl. arbetsgivaravgifter som skattemässig inkomst av rörelse.

    Gilla

  2. Olaf skriver:

    Hur mycket av kulturföretagarnas-/arbetarnas arvoden/löner kommer från det allmänna direkt eller indirekt.? Ställs några krav på motprestation/resultat och hur är dessa formulerade.? Om man är en godkänd kulturkreatör, hur ser inkomstbilden ut om man komponerar ett stycke, målar en fesk eller dansar på kulturhuset. Hur ofta är det offenliga respektive rent privata profiterande uppdragsgivare utan kontakt eller något samröre med det offentliga. Eller …. Är allt kommersiellt och konkurrensutsatt.? Hur mycket satsas direkt och/eller indirekt på det kulturella i stats-/länsst och kommunernas budget.? Hur många arbetar inom kultursektorn.?

    Gilla

  3. Magnus Furugård skriver:

    Fri företagsamhet är verklig mångfald. Om källan till inkomster endast är en (staten) eller i alla fall få så ökar sannolikheten för korruption till närmare 100 procent. Då kommer också det demokratiska underskottet och bristen på yttrandefrihet som ett pling i inkorgen. Det har vi levt med i decennier och det är därför glädjande att läsa om ett visst mått av tillfrisknande.

    Gilla

  4. Anna skriver:

    Jag skulle gärna bli egen inom det konsthantverk jag nu gör som hobby och som är eftertraktat när jag sålt på julmarkader etc.. Men att bli egen skrämmer, all grundtrygghet försvinner. Jag blir nollad hos Försäkringskassan samt har ingen rätt till den A-kassenivå jag nu har som arbetstagare. Om jag blir sjuk eller inte kan försörja mig på mitt kulturella arbete har jag således ingen ekonomisk ”fallskärm” i form av sjukpenning eller a-kassa på den nivån att det går att överleva på. Är såledels fast och vågar inte utveckla mina ideer vidare. Om det var så att man skulle få behålla a-kasse och sjukpenningnivå i fem år efter att ha startat en egen verksamhet är jag säker på att många med mig skulle våga ta steget och därmed skapa nya arbeten! På fem år går det att se om det ”bär” eller om man ska avveckla och åter bli arbetstagare. Har man då en grundtrygghet och vet att det inte går åt pepparn om jag blir sjuk eller arbetslös, då vågar man språnget! Som det är nu måste man antingen ha en ordentlig sparad grundplåt eller en partner med bra lön och livförsäkring för att våga. Sorgligt.

    Gilla

    • queensberrypipdaylesford skriver:

      Du kanske kan arbeta deltid? Det ar helt mojligt att du aldrig kommer fa bra inkomster fran ditt konsthantverk. Fragan ar vilket som ar viktigast for dig, inkomster eller att utfora dina ideer pa egna villkor? Sjalv arbetar jag som egen (hade bara anstallning nar jag hade ungt barn hemma, da ar regelbunden inkomst ju bra att ha) och det kan ju sannerligen vara knapert ibland. Men inte alltid! Livet ar inte sarskilt langt, kommer du angra/inte angra ditt beslut? Jag kompletterar min inkomst med att hyra ut en stuga, vilket underlattar. Fast man ar HELT ansvarig for sina inkomster, finns inga sjukdagar. Ar jag sjuk sa ar jag. Ar jag inte, sa arbetar jag. Hela tiden, i stort satt, fast jag ser det inte som arbete pa samma satt. Du vanjer dig snabbt vid omtankande om du valjer den banan. Ar du beredd for att slita och kanske svalta for ditt konsthantverk? Inte? I sa fall, gor det inte pa heltid an. Sluta tanka pa att du maste ha finansiell sakerhet, tank kreativ frihet istallet.

      Gilla

      • Anna skriver:

        Tack för ditt svar! Om jag var helt frisk skulle jag kanske våga språnget, nu genomgick jag en cancerbehandling för några år sedan och vågar inte tro att den försvunnit. Därför blir det väldigt osäkert att helt frigöra sig från att få sjukpenning vid sjukdom. Ironiskt nog är,det just cancern som gjort att jag alltmer vill skapa och leva ett kreativt liv istället för att på min dödsbädd ångra att jag slet på ett trist jobb och kvävde min kreativitet. Men iden om ett halvtidsjobb är bra, problemet är att de är svåra att finna inom mitt yrke. Men jag får försöka finna någon annan lösning :-))!

        Gilla

  5. Sixten Johansson skriver:

    Som ordarbetare har jag väl haft fast anställning i bara 3 – 4 år sammanlagt, men varit frilans / företagare i många olika former i cirka 40 år. Man har sin frihet, men det är oerhört slitigt och oftast fattigt, om man inte råkar hitta en guldåder och får ett långsiktigt avtal.
    Jag har hört att offentliga anslagsgivare – t ex landstinget – numera har så groteskt byråkratiska prövnings- och fördelningssystem att många kulturproducenter inte anser det mödan värt att ens söka anslag eller erbjuda sina tjänster.
    Jag tror att eget företagande kommer att bli det normala på allt fler sektorer. Varför skulle företagen betala alla dessa extrakostnader, ta onödiga risker och binda upp sig genom att anställa folk, om de kan köpa färdiga tjänster i stället?
    En framtidsbransch är nog att utbilda sig till spindeln i nätet och oljan i maskineriet – alltså specialisera sig på förmedling och andra kringtjänster, som kulturarbetare och andra småföretagare helst vill slippa, eftersom sånt inte hör till det som de själva kan bäst och vill ägna sig åt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.