Patrik Engellau

Det pågår en folkvandring. Miljontals människor, i första hand från Mellanöstern och Afrika, vill ta sig till Europa. I några fall handlar det om att fly från krigets lidanden, i andra fall att undslippa ekonomisk misär.

Vi svenskar lever med två bilder av denna process. En av bilderna får helsidor i tidningarna och långa inslag i etermedia. Den visar folk som drunknar i Medelhavet, som döda av kvävning släpas ut ur långtradare, som gör sig redo att storma tunnlar under engelska kanalen. Det är en sann, hemsk bild. Låt mig kalla den Eländet.

Den andra bilden får inte samma uppmärksamhet i media, men den kryper sig på oss i alla fall. Så här har den exempelvis gestaltats av Paulina Neuding i en intervju med ambulansfackordföranden Henrik Johansson:

När vi talas vid har en ambulanssjukvårdare just blivit attackerad i tunnelbanan i en Stockholmsförort.

– Kanske är det värsta med detta oron hos personalen, att många kolleger går till jobbet efter en sån här händelse och är rädda för att möta samma person eller gäng igen.

I flera brottsdrabbade områden får patienter ofta vänta längre på vård, eftersom ambulanserna får vänta in poliseskort innan man åker in, berättar Henrik Johansson. Dessutom har omsättningen på personal blivit hög.

– Många börjar på det här jobbet och är inte beredda på att möta det samhällsklimat vi har. I storstadslänen händer det någonting flera gånger dagligen… någon kollega blir hotad eller hamnar i en våldsam situation. Dessutom påverkas vi av att våldet i samhället har blivit så mycket grövre. För tjugo år sedan var en skottskada något unikt. Nu åker vi på skottskador så gott som dagligen.

Eller så handlar det om exempelvis om Örkelljunga kommun, där, enligt Merit Wager, ”blandningen av olika etniska grupper också ha lett till upplopp, hot och matvägran, våldtäkt, misshandel och snatterier”. Det finns hur många oroande incidenter och berättelser som helst.

Det är också en sann, hemsk bild. Låt mig kalla den Mångkulturkrock. (Den bilden lyfts inte fram på samma sätt som bilden av Eländet. Gud hjälpe mig, men ibland har jag en känsla av att politik och media vill hålla bilden av Mångkulturkrocken tillbaka. I varje fall får en vanlig medborgare aldrig några pedagogiska och övertygande helsidesreportage om Mångkulturkrockens omfattning. Det finns ingen motsvarighet till Frontex som levererar tillförlitlig statistik. Ingen ledande politiker krävde åtgärder efter IKEA-morden; ingen ledande politiker sa egentligen något alls vad jag kan minnas.)

De som gör situationen så svårhanterlig är att varje försök att hantera den ena bildens sanning närmast förvärrar den andra bildens realitet. Om Europa minskar Eländet genom att flytta tusentals asylsökande till Örkelljunga så blir det exponentiellt fler Mångkulturkrockar. Värnar vi lugnet och tryggheten i Örkelljunga så växer Eländet i libyska öknen.

Så vad gör man? Vilka tankar bör leda svensk politik?

Hittills har invandringspolitiken styrts av någon underförstådd nyttokalkyl av innebörd att Eländet är värre än Mångkulturkrockarna och att en det sammanlagda välbefinnandet på jorden ökar om en person flyttar från libyska öknen till Örkelljunga.

Så kan man resonera när Mångkulturkrockarna är få och med överkomligt besvär kan hanteras av de snälla örkelljungaborna. Men gradvis ändras kalkylen. Vi kan jämföra Örkelljunga med dess 5 000 invånare med ett flyktingläger i libyska öknen, likaledes med 5 000 invånare. När förflyttningarna pågått tillräckligt länge kommer en dag då nyttan för de ökenboende av att en av dem flyttar till Örkelljunga inte längre överstiger det besvär som den nyanlände åsamkar invånarna på denna sydsvenska ort.

Sedan är det en annan sak. Hela det resonemang jag just fört är egentligen principiellt felaktigt eftersom det utgår ifrån att örkelljungabornas nytta kan likställas med människornas i öknen. Så må det se ut för Gud och FN, men inte för svenska politiska församlingar, ty dessa har till uppgift att sätta svenska intressen i första rummet inom ramen för vad som svenskar kan uppfatta som moraliskt riktigt.

Jag skulle vilja utforma en invandringspolitik enligt följande:

• Först uppdras åt några kloka människor att utveckla ett sociologiskt mått på Mångkulturkrockarnas allvar och förekomst. Man kanske kan väga ihop ett index av sådant som stenkastningar på utryckningsfordon per år och 1 000 invånare, polisanmälningar om islamistiskt kvinnoförtryck, likaledes per år och 1 000 invånare, motsvarande vad gäller hatbrott, antisemitism etc.
• För varje kommun eller kanske bostadsområde – det finns ungefär 5 000 av myndigheterna definierade bostadsområden – fastställs löpande ett Mångkulturkrocksindex på en skala från noll till tio.
• Invandringspolitiken formuleras så här: Sveriges invandringspolitik har till syfte att bidra till att avhjälpa Eländet i den takt Sverige förmår. Sveriges förmåga mäts med hjälp av Mångkulturkrocksindex, som aldrig, någonstans, får överstiga värdet två på den tiogradiga skalan. Invandringsvolymerna styrs sålunda av hur väl invandrarna lyckas integrera sig i det nya landet.

• Sedan kunde partierna gå till val på om index ska vara två eller tre eller eventuellt 3,5.