Sju av åtta politiska partier i riksdagen stödjer den nuvarande invandringspolitiken – från vänster till höger. Det är ologiskt att både moderater och socialdemokrater är i symbios med varandra avseende den rådande invandringspolitiken, eftersom båda dessa partier på olika ideologiska grunder historiskt varit för en mer restriktiv och selektiv invandringspolitik.

Det finns numera en samsyn i denna fråga mellan dessa två partier som onekligen väcker funderingar om deras bakomliggande skäl.

Det svenska samhället präglas på ett oroväckande vis av den snabba framväxten av en ny samhällsklass bestående i huvudsak av utomvästliga invandrare. Det finns en politisk förhoppning om att dessa människor skall integreras i samhället, men på grund av att många inte har tillräckliga kvalifikationer och kompetens för att komma in på dagens alltmer krävande arbetsmarknad är deras möjligheter kraftigt begränsade.

I syfte att skapa förutsättningar för integration av nyanlända utomvästliga invandrare förs det regelbundet fram olika förslag i den politiska debatten. Exempelvis, arbetsrätten behöver göras flexiblare. Trösklarna att komma in på arbetsmarknaden behöver sänkas. Byggnormerna behöver förändras så man kan bygga både enklare och billigare. Det fria skolvalet behöver förstärkas för ökad valfrihet.

De nämnda förslagen om hur arbets- och bostadsmarknaden skall hanteras betyder i klarspråk till exempel att lönerna skall sänkas, arbetsvillkoren bli osäkrare, bostäderna enklare och trångboddheten öka. En konsekvens blir att segregationen ökar – skolan blir i förlängningen alltmer ojämlik.

Officiellt sades efter valet 2010 att moderaterna genom alliansen (läs Fredrik Reinfeldt) ingick en överenskommelse med miljöpartiet för att visa väljarna att SD inte hade inflytande över invandringspolitiken, vilket kanske var ett partistrategiskt genidrag från moderaterna för att få med socialdemokraterna på moderaternas underliggande politiska agenda.

Det är dock förvånande att moderaterna med tydliga rötter till höger på den politiska kartan valde att samarbeta med miljöpartiet på den yttre vänstersidan i denna fråga, istället för socialdemokraterna. Anledningen är troligtvis partistrategisk – att förpassa socialdemokraterna till åskådarläktarn och visa på deras politiska tillkortakommanden.

Det har ofta sagts att moderaterna har rört sig mot mitten i den politiska debatten, men frågan är hur mycket denna förskjutning egentligen varit och om den skett överhuvudtaget. Det ser istället ut som att moderaterna har lyckats få med socialdemokraterna att lägga ut riktningen mot ett tvåtredjedelssamhälle på bara några få år, där en del av befolkningen har goda levnadsvillkor, medan en annan har helt andra villkor som präglar vardagen.

Detta har skett med stöd av socialdemokraterna som verkar sakna kritiskt förhållningssätt till moderaterna. Det är oförklarligt och svårt att förstå att socialdemokratin bidrar till nedmonteringen av sin egen välfärdsmodell som byggdes upp under lång tid i en anda av reform- och nytänkande.

Socialdemokratin verkar ha förpassats till att bli ett parti utan egna politiska visioner och handlingskraft – ett parti som okritiskt verkar förhålla sig till moderaternas politiska gärning och ambitioner.

Socialdemokratin kan ha låtit sig förledas stötta en under ytan högerinriktad politik i samhället under förespegling att det handlar om att värna asylrätten, alla människors lika värde, att Sverige är och skall vara en humanitär stormakt.

Detta har lett till att moderaterna har inte bara fått igenom sin politik under senare år, utan de har också fått socialdemokraterna att okritiskt stödja deras agenda att kanske bedriva högerpolitik i ny skepnad.

Göran Svensson är professor och forskningschef, Oslo School of Management, Norge. Han bedriver internationell forskning och samverkansprojekt i olika kulturella kontexter. I sin roll som forskningschef har han insyn inom många olika forskningsområden.