Mohamed Omar

”När får vi vårt första svenska förortskalifat?” undrade Maria Rashidi, ordförande i Kvinnors Rätt i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 17 juni. ”Jag som har rymt från det religiösa tyranniet i Iran”, skrev hon, ”ser förskräckt på hur det i jämställdhetens bästa land samma typ av fundamentalism växer sig allt starkare och jag vet inte vart jag skall ta vägen nu ännu en gång.”

Hennes varningssignal avfärdades i vissa kretsar med ett hånflin. För mig som bor i en så kallad förort med ett stort antal invandrade muslimer bland invånarna framstår inte det scenario som Rashidi målar upp som helt osannolikt. Ett förortskalifat i Sverige är mer än bara en mardröm. Jag tror att det skulle kunna bli verklighet. Om ingenting görs, förstås.

Med förortskalifat menar jag inte en välstrukturerad islamistisk stat styrd av en kalif. Jag menar en miljö där delvis samma normer råder som i kalifatet i Irak och Syrien. Jag menar en förort där salafismen, en strikt och intolerant tolkning av islam tillåts sprida sig ännu mer. Salafismen är redan nu den populäraste tolkningen av islam bland praktiserande ungdomar. Jag menar en förort med en slags informell autonomi där flera små kalifer håller ordning. Dessa ser till så att ”fördärvliga” svenska seder och tänkesätt inte kan vinna inflytande. De övervakar kvinnorna.

I Sverige har vi enligt lag religionsfrihet. En medborgare har rätt att konvertera till islam den ena dagen och avfalla den andra. Dessa lagar gäller i hela vårt territorium. I teorin, alltså. I praktiken kan det vara besvärligt att lämna islam för en person från en muslimsk grupp bosatt i ett område med många muslimska invånare. Lagen är en sak, normen en annan. Det kan uppstå ett socialt tryck som stödjer normerna i högre grad än lagarna.

Om du har växt upp i en muslimsk grupp och har stora delar av ditt sociala liv i där. Om du har gått i moskén sedan barnsben – från Koranskolan på helgerna fram tills idag. Om dina grannar och deras barn går i samma moské. Då är det i praktiken omöjligt att fortsätta leva ett normalt liv om du bestämmer dig för att bli öppet kristen eller ateist. Den som byter religion kan känna sig nödgad att också byta bostadsområde. Så är det redan i Gottsunda i Uppsala där jag bor. Och vi har en betydligt mindre muslimsk befolkning än Rinkeby.

Kvällen den 24 augusti sände Aktuellt ett reportage från Rinkeby. Reportern befann sig på torget med den somaliska ex-muslimen Mona Walter. Ett gäng aggressiva ungdomar skrek ”Det här är inte Sverige!” och ”Hora!” I studion fick vi sedan möta Ibrahim Bouraleh, ordförande i Islamiska förbundet i Järva. ”Det är en mörk bild, tyvärr”, sa han om inslaget och såg bekymrad ut. Vi, tittarna, hade fortfarande ”Hora!” ekande i öronen och tänkte: ”Ja, visst är det en mörk bild”. Så förtydligade Bouraleh vad han menade: ”Där Mona Walter”, sa han, ”som svenska samhället inte hör vad hon har att säga om islam på somaliska”.

Ordföranden i Islamiska förbundet i Järva tycks mena att det är Mona Walters kritik av islam som gör bilden mörk och som föranleder bekymmer. Jag är inte insatt i hennes kritik, särskilt inte den som framförs på somaliska. Den kritik jag faktiskt har sett har delvis varit onyanserad och osaklig. Det viktiga i sammanhanget är dock att Bouralehs reaktion säger något om hans prioriteringar och därmed något om hur alienerad han är från det övriga svenska samhället. Man skulle kunna tala om ett mentalt utanförskap. När vi sitter där och är chockade över ”Hora!” och ”Det här är inte Sverige!” är Bouraleh mera oroad av Mona Walters sätt att kritisera islam. Jag får intrycket att skillnaden i attityd mellan de aggressiva ungdomarna och Bouraleh är en grad-, snarare än en artskillnad.

Vi har sett prov på detta alienerade sätt att tänka förut, när vissa muslimska fundamentalister är mer upprörda över Lars Vilks harmlösa teckningar än över hoten och mordförsöken. Eller när samma typ av fundamentalister protesterade mot den franska satirtidningen Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer, men inte mot terroristerna som massakrerade hela redaktionen.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte lika förvånad som en del andra svenskar över inslaget i Aktuellt. Jag hör uttryck som ”hora” till vardags där jag bor. Ofta med tillägget ”svenne-” som i ”svennehora”. Det som sades av de aggressiva ungdomarna på torget i Rinkeby har jag hört hundratals, om inte tusentals gånger. Det som förvånade mig var att detta sändes på SVT. Det är bra att medelklassen i sina villor också får en inblick i vad som sker i ”orten”.

Enligt vissa av Rinkebys unga invånare är området alltså inte längre en del av Sverige. Den religionsfrihet och yttrandefrihet vi åtnjuter i andra delar av landet finns inte här. Den finns bara på pappret, men på gatan gäller något annat. Se där ett förortskalifat i vardande. De små kaliferna har alla svenssons nu fått se in action. Det är en mörk bild.