Marcus Birro

Maktlös…

Ibland känns tillvaron som ett enda ösregn. Jag brukar älska det där iskalla regnet i nacken. Det brukar väcka skallen. Men allt som hänt sedan förra hösten står fortfarande slarvigt lutat mot mitt hjärta här inne så det krävs så lite för att hela högen ska börja vingla igen. Mer hat, fler hot. Inga jobb.

Men i veckan hade vi en liten tillställning med anledning av mina nya bok “Fyra årstider” och jag blev både glad och överraskad över att så många dök upp. För det handlade om så väldigt mycket mer än bara en samling i en vacker byggnad med bubbel och snittar. Att komma på en release för min bok är, som läget ser ut, ett ställningstagande, en aktiv solidaritetshandling.

Nu är det dock vardag igen och alla dessa ensamma timmar vid datorn. Författare är ett besynnerligt yrke.

Jag går på mina möten och knyter på mig löparskorna när det känns som om väggarna ska falla över mig.

I går Via Dolorosa, Söder Mälarstrand och över Västerbron, hela Norr Mälarstrand, över Riddarholmen och den där snirkliga trappan och gången bredvid tågen och så resten av Söder Mälarstrand och upp för backarna och hem igen.

I dag en annan sorts löpväg, längs vattnet hela vägen bort till Clarion vid Skanstull, Ringvägen hem igen.

Lyssnar på Människor och tro i P1 där de snackar om kvinnoförtrycket i förorten. Eller låter bli att snacka om det snarare. För alla i studion är överens om att det inte är något kvinnoförtryck i förorten. Och finns det ett kvinnoförtryck där så har det ingenting, absolut ingenting, med religion att göra och det är dessutom mycket värre i innerstaden, i Umeå (japp) och i andra städer.

En kvinna i studion nämner att det finns män i vissa förorter till Stockholm som sitter hela dagarna vid tunnelbanan och för statistik över när vissa kvinnor kommer och åker. Detta är dock, menar kvinnan, inget förtryck i verklig mening.

Kan ni gissa hennes lösning på problemet?

Plötsligt är allt snack om strukturer, manliga hierarkier och könsmaktsordning som bortblåst. Nu är det inte män med moral från stenåldern som förtrycker kvinnor, som är ett problem… Plötsligt flyger allt sådant snack ut genom fönstret. Nu handlar det istället om andra saker.

Är förtryckande män från andra länder inte en del av könsmaktsordningen?

För hennes lösning handlar INTE om att kraftigt ta avstånd från dessa mäns förbannade förtryck av kvinnor utan… om att bygga om centrum…

Japp… Ändrar man bebyggelsen så att den blir mer attraktiv för kvinnor försvinner problemet…

Jag stannar upp en sekund och ser ut över Riddarfjärden.

Är detta verkligen sant? Hör jag detta?

Alltså!

Det finns män i svenska förorter som bevakar kvinnor som reser in till staden. Och de rättänkande anser att lösningen är att ta bort bänkarna dessa män sitter på?

Hur idiotisk kan den politiskt korrekta mediala ordningen bli innan folk äntligen får nog?

I veckan har vi också sett och kunnat läsa om hur en kristen kvinna, Mona Walter blir attackerad och trakasserad när hon är i Rinkeby tillsammans med SVT. Av den enda anledningen att hon är kristen, och kvinna får man förmoda.

Hon blir kallad hora och det skriks om att hon ska ”äta skit”. SVT får senare svidande kritik för att de inte valt att visa just de grova bitarna. Men om gammalmedia har jag skrivit flera krönikor som också blivit publicerade här på Det goda samhället.

Men stod korvkiosken på fel ställe i fallet med Mona Walter? Kunde man ha anlagt en gräsmatta någonstans i närheten? Kan det vara fel på hur husen står, är det därför kvinnor trakasseras i förorten?

Hur tänker ni kära feminister?

Jag springer hem, tar en dusch och äter en middag för mig själv.

Jag är sorgsen, rädd och förbannad på exakt allting i det här landet, från hur folk och andra behandlat mig, till hur det här landet behandlar sig själv…

När kvällen kommer ser jag en gammal dokumentär om Ulf Lundell och det visar sig i den att han bodde på Södermalm, samma område som jag bor i nu. Jag ser mitt eget fönster (som självklart inte var mitt då, 1999) och jag tänker att den här stadsdelen, den här staden, ja det här märkliga landet behöver sina förbannade författare. Vi kan inte låta litteraturen enbart komma att handla om deckare, inredning och recept.

Vi behöver de obekväma.

Det här landet är vackert men galet och vi blir allt fler som börjar inse detta.

Den största risken med den politiska korrekta plågan är att de viktiga frågorna, i detta fall hur kvinnor trakasseras i förorten, inte lyfts upp och tas på allvar. Feministerna ser istället till att kasta ett löjens skimmer över hela saken, och det var väl ändå inte meningen…