‘

Bitte Assarmo

Det pågår just nu en debatt om huruvida ”de gamla medierna” håller på med mörkläggning och om de många tidningarna och sajterna på nätet är de enda som vågar säga sanningen. Eller är det i själva verket så att de gamla medierna representerar den goda journalistiken, där man iakttar pressetiska regler och visar hänsyn och respekt, medan de nya medierna främst står för felaktigheter och konspirationsteorier?

I SVT:s morgonprogram den 19 augusti diskuterade man just detta och de båda programledarna fnissade lite och himlade med ögonen åt de nya medierna. Den ene gjorde en stor sak av att han inte ens visste vad en Flashback-tråd var. Utan ett uns självkritik förklarade de att de representerade det etiska och goda i medievärlden och utstrålade precis den självgodhet som bidrar till att alltfler vänder sig till de alternativa medierna. Det är ju inte så att de nya medierna kommit från ingenstans. Det är public service och de stora mediehusen som skapat behovet av dem. Genom en alltmer oseriös blandning av domedagsprofetiska rubriker, halvsanningar, omskrivningar och tillrättavisande pekpinnar har de urholkat sitt eget förtroendekapital och skapat ett jäsande missnöje hos sina läsare, tittare och lyssnare.

Självklart florerar det mycket undermålig journalistik på nätet. Men hur prima är då de gamla mediernas?

Låt oss ta Israelrapporteringen som exempel. Om vi jämför de stora mediehusens, och public services, rapportering om Israel inte bara med de nya mediernas, utan mediers över hela den demokratiska världen, är det uppenbart att de har ett unikt förhållningssätt till Israel. Och när de stora drakarna sätter rubriker i stil med ”Israel anfaller”, medan de en bit ner i artikeln förtydligar att anfallet kom som svaret på ett par månaders raketbombardemang från diverse terrorgrupper, är det närmast givet att allmänheten surnar till.

Det finns mängder med liknande exempel, som alla bidrar till urholkningen av förtroendekapitalet. Som att Sveriges Radio låter Täppas Fogelberg fortsätta som programledare i ”Ring P1” år efter år, trots att han flera gånger anmälts för att ha kränkt inringare och lyssnare. Ingen borde bli förvånad över att detta leder till att lyssnarna blir alltmer skeptiska till ledningens redbarhet.

SVT:s programledare fick det att låta som om missnöjet spreds av de nya medierna – att de alltså tappar förtroendekapital på grund av de nya mediernas bristande etik. Det är en rent häpnadsväckande brist på självinsikt, och dessutom förutsätter det att allmänheten är generellt korkad.

Så är det naturligtvis inte. Däremot har de gamla medierna länge bemött allmänheten på just det sättet. Och åratal av braskande rubriker om bröstchocker, rumpchocker och dödliga sjukdomar utan symtom har naturligtvis börjat tära på allmänhetens tålamod. Att allt fler söker sig till alternativa medier beror alltså på en enda sak, nämligen att de gamla medierna har misslyckats med sitt journalistiska uppdrag. De framstår uppenbarligen inte som hederliga, helt enkelt.

Att de nu väljer att bemöta allmänhetens bristande förtroende med att konspirera fram diverse teorier om de nya mediernas dolda agenda gör inte saken bättre. Det visar tvärtom att viljan att se sina egna uppenbara brister är närmast lika med noll. Och det bådar inte gott för framtiden för public service och de stora mediehusen.